Vi kan sluta leta efter ”fel” hos individer!

https://www.suntarbetsliv.se/forskning/organisatorisk-och-social-arbetsmiljo/fallgroparna-som-du-ska-undvika-nar-du-forebygger-och-atgardar-mobbning/

—”– Forskning visar varför mobbning uppstår och det handlar om organisation, organisation, organisation. Individualisera inte problemen! Mobbning förebygger man med en välfungerande organisation, där roller och mål är tydliga, man litar på varann, och det finns en närvarande ledare.”—

Stefan Blomberg arbetar praktiskt med mobbningsfall som psykolog vid Arbets- och miljömedicin i Linköping, har skrivit boken ”Mobbning på jobbet – uttryck och åtgärder” (Studentlitteratur 2016)

 

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Vem tar ansvar? Hur då? Jag? Dom? Nånannan? Vad är det som gäller?

Ett samtal med stiftelsen Tryggare Sverige som reder ut det mesta av varför lika många barn blir kränkta och mobbade i skolan som för 20 – 30 år sen. Trots alla insatser, regler, program och lagar som prövats genom åren. Vad behövs för att få stopp på detta gissel? Eller ska vi fortsätta att acceptera att två barn i varje klass (statistiskt sett) får sin framtid förstörd? Alltså fortsätta att acceptera, för det är vad vi gör nu. Podden är en timme lång. Kommentera gärna.

http://tryggaresverige.org/11-trygghet-i-skolan-en-forutsattning-for-larande

Publicerat i Okategoriserade | 2 kommentarer

Bemöta lärare och rektor lågaffektivt?

Många har varit i den förfärliga situationen, att skolan inte fungerar för deras barn. Jag också. Och det som är ännu värre, att bli avvisad när man försöker samtala med lärare eller rektor om problemet. Jag visste inte att min strid med skolan var på liv och död.

Striden kan handla om att det är så oroligt i klassen att mitt barn inte kan arbeta, att skolan inte tar hänsyn till allergier, att barnet inte får den hjälp det behöver, att omklädningsrummet är ett inferno av kränkningar, att en lärare är spydig, att mitt barn har en funktionsnedsättning som skolan inte tar hänsyn till, att man låtsas inte se mobbningen. Och så vidare, och så vidare.

När jag kontaktar skolan är det för att jag noterat att mitt barn inte har det bra, och att jag vill tillsammans med lärare eller rektor göra situationen bättre. Och dessvärre händer det ofta att skolan vänder ryggen till, inte lyssnar, uppfattar min kontakt som kritik, slår ifrån sig och säger att mitt problem inte finns, att jag inbillar mig, att det är barnet som ställer till problemen, att man inte kan ta hänsyn till alla udda önskemål. Och så vidare, och så vidare.

Konflikten mellan en skola och en förälder är totalt ojämlik. Skolan är en myndighet, bygger på regelverk och lagar, har en egen kultur med kollegialitet, eget uttalat och outtalat regelverk och rutiner och ett eget språkbruk. Som förälder är man ensam med all sin oro, sin bild av händelser och situationer som man inte kan bevisa har hänt. Och med en gnagande oro i kroppen att det håller på att gå illa för mitt barn.

Om man hamnar i den låsningen behöver man hjälp. Det vill säga, det är ditt barn som behöver din hjälp! Och det är på ditt ansvar som mamma eller pappa att göra ert bästa för att komma ur situationen på ett bra sätt. Det är helt övermänskligt att man ska klara det på egen hand och dessutom rädd.

Du som förälder behöver någonstans att avlasta din frustration, tala med någon klok som hjälper dig att se situationen klart. Kanske uttala besvärjelser över dem som inte lyssnar. Släppa ut vrede och förtvivlan. Men det hjälper knappast ditt barns situation. Han eller hon behöver en förälder som behärskar situationen lågaffektivt, dvs kan lyssna, möta skolpersonalens påståenden med kunskap och relevanta argument. Det handlar ju om att komma fram till den bästa tänkbara överenskommelse för hur ditt barns skola ska fungera i framtiden. Den personal du möter på andra sidan bordet är ju de personer som kommer att möta ditt barn, varje dag. Oavsett vad du tänker om dem.

Hur ska man klara det? Det gör man inte själv. Det är där man måste hitta den rätta hjälpen. Hitta den som följer med på mötet, sätter sig in i situationen, vet vilka krav man kan ställa på skolan, som hjälper dig att lyssna så att de också lyssnar på dig, som kan göra det aggressionsladdade mötet, kryddat med ömsesidig misstänksamhet,  till ett tillitsfullt samarbetssamtal om ditt barn.

När jag satt ensam med skräcken för vad som hände med min pojke i skolan hade jag ingen som hjälpte mig att se klart, att begära möten där jag kunde vinna personalen över till att lösa min pojkes utsatta situation. Skollagen och andra bestämmelser hade jag mycket vaga uppfattningar om. Såg personalen som fiender. Tänk om jag haft en sådan person! Hade det kunnat rädda hans liv?  Jag ropade på hjälp, blev lovad saker man inte hade minsta lust att genomföra. Blev avvisad, det fanns inget problem. Det var jag som var en ”jobbig” pappa. En klok människa som inte var så skärrad som jag skulle kanske fått dem att lyssna, att släppa sin prestige.

Men jag hade INTE haft någon hjälp av någon som nu kallar sig medföljare och som säger sig ge stöd åt föräldrar i den situationen. En som ”stöttar” med aggressiva utfall på slutna sidor till föräldrar om skolpersonal som : —” Det enda de tycks ha koll på är att fylla i sina egna timrapporter för att få ut sin feta lön. Om vi vanliga dödliga hade skött våra jobb så dåligt och slarvigt hade bi fått sparken för länge sedan, kanske hamnat i fängelse!”— eller  ”Det finns en särskild plats i helvetet för lärare, rektorer och elevhälsoteam som vägrar (alternativt förhalar eller låtsas glömma tills det är för sent) lämna ut nödvändiga dokument, t.ex. förteckning över vilka mål som uppnåtts enligt betygskriterierna i varje ämne, IUP, elevakt osv till vårdnadshavare för elev som bytt skola”—. Eller tycker att det är läge att ta struptag på rektorn.

Det är inte ens högaffektivt. Att kalla ut till krig mot en övermakt har aldrig löst konflikter. Den attityden krossar alla möjligheter att hitta öppningar till ömsesidigt ansvar och samarbete kring ditt barn.

Publicerat i Okategoriserade | 2 kommentarer

Mobbningen i skolan minskar inte

2006 infördes Barn-och elevombudet samtidigt med en skarp skollag riktad mot skolans huvudman som ansvarig för att stoppa kränkande särbehandling. På World anti-bullying forum 2017 i Solna sammanfattar Lars Arrhenius den 8 maj 2017 erfarenheterna av 10 år med den svenska lagstiftningen. De visar på att orostalen inte har minskat. Snarast ökat!

Ur BEOs statistik för 2016.
Under 2016 har det kommit in 1 869 anmälningar om kränkande behandling till Barn- och Elevombudet (BEO) och Skolinspektionen. Det är en ökning med 21 procent jämfört med 2015.
Under 2016 innehöll 69 procent av anmälningarna att en eller flera elever kränkt en annan elev. I 42 procent av anmälningarna uppgav anmälaren att en lärare, rektor eller annan skolpersonal varit den som kränkt.
Under 2016 har BEO och Skolinspektionen konstaterat att huvudmannen eller skolan brustit i sin hantering när en elev blivit utsatt för kränkande behandling i 824 fall.
Barn- och elevombudet har begärt skadestånd i 58 fall under 2016. I 42 av dessa har huvudmännen vid halvårsskiftet medgivit de framställda kraven på skadestånd och i två fall har huvudmannen betalat ett lägre belopp överenskommet efter förlikning. I 7 ärenden avvaktas huvudmannens inställning till kravet och i 7 ärenden har huvudmannen motsatt sig att betala.

Det är svårt att tolka den statistiken som att föräldrar och barn endast blivit mer benägna att anmäla. Möjligen kan man se det som att det kommer in fler anmälningar som inte har tillräckligt underlag för att BEO ska kunna fatta beslut och ställa krav på huvudmän. Det är ju stor skillnad på antal anmälningar och begärda skadestånd.

Men man måste efter tio år ställa sig frågan om det var värt besväret att lägga så stora resurser på en myndighet som inte kunnat förändra vardagen för eleverna i skolan. Om det inte lett till positiva förändringar, kan man inte lika gärna lägga ner både BEO och Skolinspektionen? Självklart inte, även om det finns krafter, som agerar med kritik mot båda. Inte bara huvudmän och skolor, utan även föräldrar har engagerat sig för att fokusera sin kritik mot de enda myndigheter (förutom BO) som är till för att ta tillvara barnens intressen!

Lex Johanna eller Lex Måns?

I sin redovisning av BEO berättar Lars Arrhenius om bakgrunden till hur lagen kom till. Kränkningar och mobbning hade prövats juridiskt med tidigare lagstiftning, och misslyckats med att skärpa lagskyddet för elever. Johanna Rosenkvist i Grums förlorade hela sin skolgång. Fick rätt i tingsrätten, men förlorade mot kommunen i Högsta domstolen. Måns Jenninger drevs till självmord i Lerum men fick ingen rättslig upprättelse trots omfattande dokumentation om skolans brister. Inte ens riksåklagaren fann lagskäl att ens starta förundersökning mot politiker och tjänstemän, trots att några av dem ljugit i polisförhör. Politikerna i riksdagen insåg att de måste lagstifta.

Varför fungerar inte lagen?

Huvudmän och skolor har lärt sig hantera lagstiftningen så de kommer undan sitt ansvar. När BEO och Skolinspektionen behandlar anmälningar görs de på strikt juridisk bas. Påståenden måste vara dokumenterade. Ord kan inte stå mot ord, för finns inte  bevisning med fakta kan ingen ställas till ansvar. Även i rättegångar har skolor och huvudmän drabbats av brist på protokoll och anteckningar, och personalen tappat sina minnesbilder.

På senare tid tecknar också flera kommuner och privata huvudmän försäkringar (i ett australiskt försäkringsbolag) mot skadestånd och rättegångskostnader. Man påstår att försäkringen inte kan gälla om inte skolan har ett förebyggande arbete mot mobbning. Men det förtydligas inte hur ett sådant ska utformas. Räcker det med att en lärare har  ”sagt till” den som kränker sina kamrater?

http://skolvarlden.se/artiklar/kommuner-valjer-forsakring-fore-arbete-mot-mobbning

Det säger sig väl självt, att en aldrig så ambitiös lagstiftning, en aldrig så kunnig och engagerad kår av jurister inte kan komma till rätta med en enig kår av huvudmän som beslutat sig för att torpedera lagstiftningen!

”—Till hjälp har alla skolor formella lagar och dokument. Både skollagen och diskrimineringslagen skyddar barn och elever från diskriminering och kränkningar. Dessutom ska varje skola upprätta en likabehandlingsplan varje år med åtgärder för att främja lika rättigheter och möjligheter hos barn och elever.—” skriver Per-Arne Andersson, avdelningschef på SKL.

Ja, men om 290 huvudmän i SKLs kommuner, och nästan 4000 friskolor, struntar i det, då fortsätter vi att ha 50 000 barn som är rädda i skolan varje dag. Och omkring en ung människas självmord varje vecka på grund av mobbning i skolan. För det är så verkligheten ser ut för våra barn.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Hur det känns?

Den som är ständigt utsatt för kränkningar och mobbning lever i ett inferno. Men hur det är att uppleva det berättar inte många. Man vet att det kan bli värre, om skolan och de vuxna ska börja ”säga ifrån” eller ta till sina ”åtgärder”. De som kränker behöver inte bry sig om det, möjligen börjar man handla mer i smyg.

Det enda som kan hjälpa är att de vuxna tar sitt ansvar och stoppar kränkningarna. Följer upp och ser till att det aldrig mer händer. Eldsjälar kan det. Alldeles vanliga lärare och rektorer kan det, om de vet hur de ska göra, och ser till att de har tid att göra det. För hur kan vi acceptera att ett barns år i skolan ser ut som Karolina berättar här? Naturligtvis har hon gjort sin video själv. Tack Karolina.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Filmen om Måns är en berättelse om vad många tusen barn upplever varje dag.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Mobbning är ett komplext problem. Det finns inga enkla lösningar.

http://www.expressen.se/debatt/det-mans-utsattes-for-ska-inget-barn-uppleva/

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Om att ”uppfostra andras ungar”.

Lärare är inte intresserade av sina elever. Gör sina lektioner och går hem tidigt på dagen och har tre månader semester. Sätter usla betyg och skyller på att våra barn är dumma. Kan inte hålla ordning i klassen. Så kan det låta i debatten.

Eller tvärtom (från en lärare, Facebook mars 2017):

– – –”ser elever som får personliga assistenter trots ingen kognitiv- eller annan diagnosproblematik, men som struntar i att göra någonting minsta ändå. Skiter fullständigt i alla vuxna, springer runt och skriker att mamma hatar oss lärare och att skola inte gör den skall. Mer pengar till resurser? Skulle det hjälpa? Tror inte det. Då är det kanske bättre med pengar till sekreterare som skriver rapporter om eländet så att jag sliper. Då kan jag kanske ägna mig åt undervisning för de nu mer få elever som fortfarande vill då de har föräldrar med den rätta inställningen; att ungen skall göra sitt bästa och läraren skall undervisa!”- – –

Båda inställningarna är naturligtvis totalt felaktiga, tokiga, uppåt väggarna. Båda skulle ha ett visst underhållningsvärde om de inte också rymmer en djup tragik: Det är våra barn som betalar priset för att lärare och föräldrar driver kampanjer mot varandra. Ofta med ”stöd” av debattörer i media.

Föräldrar har naturligtvis det fulla ansvaret för sina barns fostran. (Familjebalken). Men skolan har ett mycket tydligt tillsynsansvar och skyldighet att informera vårdnadshavarna om barnens utveckling: Om man inte vet vad som händer barnet under dagarna, hur kan man då ta sitt ansvar för fostran? Ska man fråga klasskompisar om hur Lisa skött sig under dagen? Höra med kompisars föräldrar för att kolla om det går rykten? Ungefär så går det till i dag när rykten och skrönor sprids om ”förfallet i skolan”.

Skollagen Kap 3, 4 § Eleven och elevens vårdnadshavare och vårdnadshavare för ett barn i förskolan ska fortlöpande informeras om elevens eller barnets utveckling.

Och här har vi problemet. Det verkliga problemet! Lyssnar man till läraren ovan ser man att han/hon har två problem. Dels med att hålla arbetsro i klassrummet och inspirera alla elever att fördjupa sig i studier i ämnet på sina lektioner. Dels att hon/han faktiskt sköter rapporteringen av oro och stök till sin chef, rektorn, som enligt lagen ska ge det stöd som behövs för att ge studiero och bra arbetsmiljö för elever och lärare.

Skollagen Kap 5, 3 § Utbildningen ska utformas på ett sådant sätt att alla elever tillförsäkras en skolmiljö som präglas av trygghet och studiero.

En lärare kan undervisa. Ska kunna manövrera i elevernas förutsättningar och förkunskaper så undervisningen ges på rätt nivå och med lagom krav. Men en lärare är inte socionom, skolsköterska, kurator, psykolog, familjeterapeut, eller själavårdare. Varje lärare har rätt till en befattnings- och ansvarsbeskrivning. I skolan ska finnas de nyckelpersoner som kan hantera de problem som inte lärare ska lösa.

Och det är skolans huvudman (kommunen eller styrelsen, om det är en friskola) som har ansvar för att rektorn har kompetens, resurser i tid och ekonomi, att se till att undervisningen fungerar som den ska. Och att lärare i sin tjänst har tillräcklig tid att skapa ett tillitsfullt samarbete med föräldrarna till alla elever. Ett förebyggande arbete. Det är bra att läraren ser problemen, men det är uppenbart att hon/han vänder sig till fel instans för att få hjälp.

Det är ju här det brister! Det är inte lata lärare eller slappa föräldrar som skapar oro i skolan. Det är lata, okunniga, och slappa huvudmän. Men det är barn, lärare och föräldrar som betalar priset för en dålig skola.

Kräv inte av varandra utan kräv tillsammans av skolans huvudman att din skola får de resurser som behövs för att lärares och elevers vardag ska bli trygg och ge en kreativ arbetsmiljö. Om inte annat för att ge våra barn tro på framtiden.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Vad gör jag – mitt barn är mobbat!!!!!!

Dessa råd finns på Vårdguiden för Västra Götaland. Borde väl finnas på samtliga landstings Vårdguider 1177?

https://www.1177.se/Vastra-Gotaland/Fakta-och-rad/Mer-om/Claes-Jenningers-rad-vid-mobbning/

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Om betydelsen av ordet NEJ.

En betraktelse jag publicerade i antologin Livskunskap för livskvalitet, Seveus förlag 2013. Något omarbetad.

-Ska vi leka?-Ja, vad kul!

Eller:

-NEJ, jag kan inte, måste åka till mormor.

 

-Kan du hjälpa mig att laga taket i helgen?-Ja, det gör vi!

Eller:

-NEJ tyvärr, måste dra upp båten då.

 

-Kom, vi trycker ner Lisa i snön!-Ja! Nu ska hon få!

Eller:

-NEJ, jag vill inte. Det är taskigt.

Varje dag, flera gånger om dagen, gör du val. Ska jag eller ska jag inte? Kanske funderar du lite strategiskt någon gång hur du ska handla. Men när människor i närheten ber dig om något kan du för det mesta ge ett snabbt svar: ja eller NEJ.

En sådan fråga som den, om du vill sätta till en hel ledig helg för att hjälpa någon att laga taket är mycket svårare. Innan du svarar gör du nog en kalkyl av något slag, eftersom du, som alla andra människor, inte är helt självuppoffrande. Är det värt besväret? Kan jag tjäna något på det? Kan jag komma att få en gentjänst? Är personen så viktig för mig, att jag sätter mycket på spel om jag säger NEJ? Eller, hemska tanke, kan det skada mig på något sätt, om jag inte bara självklart ställer upp? Även om jag egentligen inte vill? Kan jag få betala ett pris, som till exempel att vänner sviker mig om jag säger NEJ? Efter en sådan kalkyl, under bara bråkdelen av en sekund, väljer jag kanske det mer smidiga och halvt lögnaktiga svaret med att jag har fullt upp med båten som ska dras upp. Eller ett helt och hållet lögnaktigt: ja. Det krävs alltså ibland en mycket stor portion mod att säga NEJ!

Det lilla ordet NEJ, är ett av språkets enklaste ord. Ett av de första ord du lärde dig. Det betyder helt enkelt att du inte vill. Att du nekar. Att du inte accepterar. Att du inte håller med. Att du har en egen integritet. Ingen borde tvivla på vad du menar när du säger NEJ. Du är helt enkelt inte med på tåget. Med NEJ säger du att du vill något annat. Om det bara vore så enkelt!

Du straffas om du säger NEJ

Väldigt ofta är det inte ”tillåtet” att säga NEJ. Antingen fungerar det inte med ditt nej – man tror inte att du verkligen menar vad du säger. –Äh, kom igen nu, visst vill du vara med!  -Va? Veklingar har vi ju inte plats för här! Eller så struntar man i det och låtsas inte ha hört att du sa NEJ. Om du då envist upprepar ditt NEJ kan mycket hända. I bästa fall att ditt NEJ ändå respekteras. Men du kan också mötas av förakt, hot eller att helt enkelt lämnas utanför. Du skulle ha förstått att det inte var ok att säga NEJ. ”För ditt eget bästa”. Bland barn och ungdomar förekommer så kallade maktlekar, som går ut på att med våldsinslag pröva maktstatusen i en grupp. ”Lek” förefaller vara fel beteckning, för man får inte visa att det gör ont när man straffas, och att fega ur med ett NEJ medför obönhörligt straffet uteslutning. En mycket oskyldig variant på maktlek som även vuxna känner till är Gul bil. Den som först ser en gul bil i trafiken har rätten att slå den andra hårt på överarmen. Bluffar man straffas man med två hårda slag. Osv.

Jämlikhet

Tänk om vi alla kunde lära oss att respektera när någon säger NEJ! Livet skulle mycket bli mycket enklare för många. Frihet, Jämlikhet och Broderskap går hand i hand. Men hur fria, jämlika och bröder och systrar är vi, om vi inte respekterar att någon säger NEJ? Förtryck börjar med att någon tar sig rätten att bestämma över någon annan, något som alla våldtagna bittert kan vittna om. –Jag sa NEJ, men han bara skrattade åt mig. Mitt NEJ betydde ingenting för honom.

 Mobbning

Mobbning börjar alltid med att någon har ett behov av att förtrycka någon annan. Orsakerna till det kan vara många, men den som kränker och mobbar gör det nästan aldrig, om det inte också finns en publik, en uppbackning och ett tyst eller uttalat stöd för mobbaren. En lydig grupp som aldrig vågar säga NEJ till sin ledare. Man behöver inte ha sett ”Gudfadern” eller ”Sopranos” särskilt mycket för att snabbt hitta parallellerna till det som hände i Bjästa eller vilken vanlig svensk skola eller annan arbetsplats som helst.

Där mobbning förekommer sker det aldrig mellan två jämnstarka aktörer, som fallet är vid en konflikt. Men en mobbare är den som skaffat sig ett kusligt övertag, och den kränkte och utsatte kan inte komma undan sin situation om den vuxne eller ansvarige på arbetsplatsen utnämner båda parter till medskyldiga till mobbarens övergrepp.

I alla fall av mobbning finns det bara förlorare. Där är mobbaren, som resten av livet ska bära tyngden av sina handlingar. Där är den utsatte, som för hela livet får skador på sitt självförtroende och tillit till andra. Men där finns också mobbarens ”hov”, som av rädsla för att själva bli utsatta för mobbarens sarkasmer, hån och misshandel jublar åt varje nytt påhitt som offret utsätts för, fast man egentligen inte ville vara med. Och där finns också den stora publiken, som mycket väl känner till vad som pågår, men inte vågar eller vet hur man ska ingripa. Och som hellre tiger än kallar på hjälp, inför risken att bli uppmärksammade som tjallare av mobbaren och hans/hennes anhang. De som vill, men inte vågar säga NEJ.

NEJ är civilkurage

Och omvänt: om vi alla lärde oss att säga NEJ till sådant vi inte vill vara med om, skulle vi vara tydliga. Människorna runt omkring oss skulle inte behöva gissa sig till vad du står för. Det finns hur många tekniker som helst för att glida undan det ansvaret. Den kraftfullaste av alla härskartekniker är tystnad. Därefter kommer att man låtsas hålla med, eller inte svara alls. Ett uteblivet NEJ, tolkar omgivningen ofelbart som ett ja från dig, eller som att du i alla fall inte har något emot det som pågår.

Det lilla ordet NEJ står för mycket civilkurage – att våga säga ifrån. Att våga visa att det finns en annan åsikt än den rådande. Förtryck, kränkningar och mobbning hämtar alla sin näring ur bristen på civilkurage, och att ingen vågar ta risken att säga NEJ. När ett förtryck eller övergrepp avslöjas vittnar många om att det var hemskt att bara vara vittne och inte kunna ingripa. Då ställer många frågan:

-Varför var det ingen som stoppade det som pågick?

Men det är en konstig fråga. Alla, både du och jag, har ju ett eget ansvar. Så den frågan ska ju ställas till var och en:

-Varför ingrep jag inte? Varför sa du inte NEJ?

Våga gå före

Konkurrens och tävling är något som stimulerar oss människor. Vi möter det både i vardagslivet och i våra medier. Det är något positivt att glädjas med någon som når sitt mål och njuter av att ha lyckats. Men det finns också motsatsen: avundsjuka, intriger, förtal, ryktesspridning, anonym nätmobbning. Det går att säga NEJ till allt detta. Säga ifrån att det är fel, olustigt och obehagligt att gotta sig i andras motgångar och misslyckanden. Om man är fotbollssupporter kan man säga ifrån, säga NEJ till de huliganer som tror att fotboll går ut på att misshandla motståndarna. Det går att säga NEJ utan att man förlorar respekten från andra. Tvärtom! Det kanske är just ditt NEJ många går och väntar på. Du kan vara den som stoppar ett övergrepp. Respektera ett NEJ, men våga också säga ett NEJ när ingen annan vågar!

Reflektion

Vem som helst som stiger in i ett klassrum märker mycket snabbt vilket socialt och emotionellt klimat som råder där. På tio minuter förstår man om det är generöst och tillåtande eller aggressivt och konfliktfyllt. En rutinerad lärare lokaliserar nästan lika fort den informella ledaren i gruppen. Lika lätt hittar man vem som det är legitimt att driva med, skratta ut eller mobba. Allt enligt ledarens regelsystem. Det är inte unikt för skolan. En sådan inofficiell maktstruktur finns på alla arbetsplatser. Frågan här är hur skolan och arbetsplatsen löser problemet. Att titta bort och låtsas inte se, är ju detsamma som att svika de kränkta och att ge sitt tysta klartecken till förtryckarstrukturen i klassen.

Kränkningar och mobbning är ett strukturellt problem. Rektor är enligt skollagen uttryckligen den som ska garantera arbetsmiljön i skolan och se till att ”främja aktning för varje människas egenvärde … och aktivt motverka alla former av kränkande behandling såsom mobbning och rasistiska beteenden” (Skollagen) Uppenbarligen prioriterar inte Sveriges rektorer den paragrafen, även om undantag finns. Den enda sanktion som finns är det skadestånd Barn- och elevombudet (BEO) kan döma ut. Men skolhuvudmän väljer att söka förlikning, drabbas av minnesförlust och borttappade protokoll, går till domstol och processar, hellre än att ställa sig på utsatta och mobbade barns sida mot de kriminella beteenden som de accepterar inom sitt ansvarsområde. På senare tid tecknar allt fler kommuner och friskolor försäkringar mot rättegångskostnader och skadestånd. I stället för att följa skollagen och arbeta förebyggande.

Diskriminering, kränkande behandling och psykisk ohälsa är fortfarande mycket stora problem i skolorna. Internationellt kritiseras Sverige för att vi inte följer vår egen lagstiftning. Det handlar om våra barn, när de är som skörast och de existentiella frågorna dominerar deras känslor och tankar. 40 – 50 barn och ungdomar ger upp varje år, orkar helt enkelt inte längre leva, oftast efter år av kränkningar och mobbning. Våra barn har skolplikt. Varför har vi inte också en trygg-skola-garanti?

Det förebyggande arbetet ska genomsyra det vardagliga arbetet. Ett huvudmoment skulle kunna vara att skolan tillsammans med eleverna och deras föräldrar varje år reviderar den lagstadgade Planen mot kränkande behandling och diskriminering, som ofta står i en pärm, okänd för lärare, elever och föräldrar. Att återkommande på alla nivåer ta upp ett övningsmoment kring betydelsen av det lilla ordet NEJ skulle kunna fungera både lustfyllt, personligt och reflekterande kunskapsberikande, från förskola till vuxenundervisning.

Litteratur:

Mobbningens tre ansikten Barbara Coloroso Richters förlag 2003

En kuslig och oersättlig bok för föräldrar, pedagoger, ja alla vuxna. Beskriver mobbningsfall och mekanismerna bakom mobbaren, den utsatte, och de vuxna kring barnen.

Vad fungerar? Skolverkets sammanställning av utredningen av metoder mot mobbning 2009-2011. www.skolverket.se/forskning

På tal om mobbning – och det som görs Skolverket 2009.

Mobbad? Det har jag inte märkt! Eva Larsson Liber 2000

Mobbning bland barn & ungdomar, Dan Olweus Rädda Barnen. 1999
Professor i psykologi som ägnat mer än 20 års forskning åt mobbning. Boken ger med få ord mycket svar på frågor om vilka barn som utsätts, vilka mobbar och var och för vilka som riskerna är störst.

Makt maktlöshet mobbning,  Zelma Fors, Liber utbildning 1994

Fallbeskrivningar som visar att mobbning handlar om makt och hur orsaker till mobbning finns dels i gruppen, dels i skolorganisationen.

Förskolebarnets mänskliga rättigheter, Lars H Gustafsson, Studentlitteratur  2011

Barnkonventionen har Sverige åtagit sig att följa. Fingerade men verklighetsbaserade exempel visar hur det kan gå till.

Länkar:

https://www.facebook.com/En-skola-fri-fr%C3%A5n-mobbning-1512055885775205/?fref=ts

www.jenninger.se

p://www.rb.se/ Rädda barnen

www.bris.se  BRIS

http://www.skolinspektionen.se/sv/BEO/Om-BEO/

www.bo.se  Barnombudsmannen

www.friends.se  Siftelsen Friends

 

 

 

Publicerat i Okategoriserade | 1 kommentar