Vem ska jag berätta för?

Barn som blir utsatta för kränkningar och mobbning berättar inte det för någon. De vet helt enkelt inte vem man ska vända sig till. De vet heller inte vem man ska gå till när de ser att någon annan blir trakasserad, kränkt eller mobbad.

Skammen att bli utsatt är så stor att man inte vill beklaga sig. -Det blir bara värre, brukar utsatta barn säga. Och det har alldeles rätt. För om inte de vuxna ingriper tillsammans med så stor kraft att kränkningarna upphör, så blir det bara värre. Den svenska hederskulturen säger ju att den som ”tjallar” ska bestraffas.

För att stoppa sexuella trakasserier, hån, utfrysning och mobbning måste alla vuxna kring barn samarbeta. Barn i en grupp ska inse att inblandade lärare, rektor och föräldrar tar ett gemensamt ansvar. Lyssnar, frågar, tar reda på, agerar och följer upp. Då kan vi, som det så förenklat kallas, ”stoppa mobbning”. Inte annars.

Så här enkelt kan en lärare göra: Dela ut en bit papper till alla i klassen och be att de skriver ner ett namn på den person i skolan de i förtroende kan vända sig till och berätta om övergrepp. Det kan vara vem som helst, mattanten, rektorn, lokalvårdaren, skolsköterskan, vaktmästaren eller kuratorn.

Ingen ska få se vad man skriver på lappen. Den ska kastas efter en liten stund. Men varje elev får en chans att reflektera. Om man som lärare ser att någon elev inte kan komma på något namn att skriva ner får man en gyllene chans att ta ett allvarligt samtal för att ställa frågan om varför han/hon inte känner ett sånt förtroende för en enda vuxen på skolan.

Och det ger anledning till att ställa frågan till skolledning och kolleger: Varför har vi elever på skolan som inte har någon enda vuxen att vända sig till när det visar sig att nolltoleransen mot kränkningar och mobbning bara är något vi säger eller skriver i likabehandlingsplanen.

https://www.aftonbladet.se/a/wyKnP

Annonser
Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Det är inte bara tafsandet.

tafsad

Äntligen uppenbaras vidden av vad nästan alla kvinnor utsätts för överallt i vårt samhälle. Och hela tiden. Och tystnaden har varit så gott som total. Några enstaka kvinnors högljudda protester har mötts med ny tystnad, eller möjligen hån, eller ett skuldbeläggande av den utsatta. -Skyll dig själv….

Samma tystnad gäller fortfarande i det ännu större sammanhanget. Kränkningar handlar i sitt ursprung om att någon vill skaffa sig makt. Den enklaste vägen att imponera på, eller skrämma, sin omgivning är att hitta någon man kan göra sig lustig över, hitta ”fel” på, trycka till för dess utseende, intressen, dialekt, den som avviker från den rådande normen med beteende eller värderingar.

Nu ställer sig kvinnorna mangrant (!) upp och säger ifrån. Måtte det bli en framgång som förändrar! För att det ska bli ändring behövs mycket mer än ”insatser”. Samtalet om värderingarna bakom tafsandet och kränkningarna måste angå det stora flertalet människor. Tystnaden brytas. Det handlar inte om enstaka förövare och några enstaka kvinnor. Det började inte med några unga flyktingar och invandrare på torget i Köln på nyårsnatten 2015. Tafsande och kränkningar är ett strukturfel som i generationer tillåtits genomsyra vårt samhälle.

Skolan arbetar fortfarande med ”insatser”. Det vill säga att man hanterar mobbning som enstaka händelser. Man skickar de utsatta till kurator eller skolsköterska. Som om det var de utsatta som behöver behandling! Resultatet blir att de pekas ut, av sina mobbare, av den tysta majoriteten, och inför sig själva, som Problemet!

Vill vi stoppa kränkningar och mobbning måste vi ändra på struktur och värderingar. Tafsandet på kvinnor kommer att fortsätta. Mobbning på arbetsplatser och skolor kommer inte att ta slut för att några ”kändisar” eller andra förövare pekas ut. Det kan bara stoppas med vårt engagemang. Ja, vårt. Ditt och mitt. Allas. Vi köper inte det här beteendet längre. Vi säger ifrån. Och kräver ansvar från dem som har sitt ansvar att ta: chefer, lärare, föräldrar, rektorer, arbetskamrater, gubben på bussen, grannen, debattören, politikern, kompisen, ,,,,,,,,,,,,,,, Vi säger ifrån.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

”Alla” trodde att det äntligen var klart, men…

https://www.svd.se/alliansen-och-sd-sviker-barnen-i-skolan

Det är tragiskt att man använder politiskt manipulerande i stället för att ta ansvar för att förbättra samhället för invånarna. Här finns ett tydligt behov och ett förslag till (åtminstone en början till) lösning. Men för att dumförklara sina politiska motståndare för att få en chans att vinna makten tar man till de mest märkliga svepskäl.

– Det här är ju ingen garanti för mer kunskap utan det är en garanti för mer administration och mer blanketter för lärarna” säger Christer Nylander (L). Han är vice ordförande i riksdagens utbildningsutskott. Han om någon vet att det är huvudmannens (kommunens) ansvar att följa lagar och förordningar, inte enskilda lärare.  ”– Att gå in och detaljstyra från politikernivå något som grundskolelärarna redan i dag gör känns väldigt konstigt” säger Stefan Jakobsson (SD), också i utbildningsutskottet, och avslöjar att han inte har en aning om hur det ser ut i skolan, trots hans välbetalda plats i riksdag och utskott. (Citaten ur Lärarnas tidning.)

 

 

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Vi kan sluta leta efter ”fel” hos individer!

https://www.suntarbetsliv.se/forskning/organisatorisk-och-social-arbetsmiljo/fallgroparna-som-du-ska-undvika-nar-du-forebygger-och-atgardar-mobbning/

—”– Forskning visar varför mobbning uppstår och det handlar om organisation, organisation, organisation. Individualisera inte problemen! Mobbning förebygger man med en välfungerande organisation, där roller och mål är tydliga, man litar på varann, och det finns en närvarande ledare.”—

Stefan Blomberg arbetar praktiskt med mobbningsfall som psykolog vid Arbets- och miljömedicin i Linköping, har skrivit boken ”Mobbning på jobbet – uttryck och åtgärder” (Studentlitteratur 2016)

 

Bild | Posted on av | Lämna en kommentar

Vem tar ansvar? Hur då? Jag? Dom? Nånannan? Vad är det som gäller?

Ett samtal med stiftelsen Tryggare Sverige som reder ut det mesta av varför lika många barn blir kränkta och mobbade i skolan som för 20 – 30 år sen. Trots alla insatser, regler, program och lagar som prövats genom åren. Vad behövs för att få stopp på detta gissel? Eller ska vi fortsätta att acceptera att två barn i varje klass (statistiskt sett) får sin framtid förstörd? Alltså fortsätta att acceptera, för det är vad vi gör nu. Podden är en timme lång. Kommentera gärna.

http://tryggaresverige.org/11-trygghet-i-skolan-en-forutsattning-for-larande

Publicerat i Okategoriserade | 2 kommentarer

Bemöta lärare och rektor lågaffektivt?

Många har varit i den förfärliga situationen, att skolan inte fungerar för deras barn. Jag också. Och det som är ännu värre, att bli avvisad när man försöker samtala med lärare eller rektor om problemet. Jag visste inte att min strid med skolan var på liv och död.

Striden kan handla om att det är så oroligt i klassen att mitt barn inte kan arbeta, att skolan inte tar hänsyn till allergier, att barnet inte får den hjälp det behöver, att omklädningsrummet är ett inferno av kränkningar, att en lärare är spydig, att mitt barn har en funktionsnedsättning som skolan inte tar hänsyn till, att man låtsas inte se mobbningen. Och så vidare, och så vidare.

När jag kontaktar skolan är det för att jag noterat att mitt barn inte har det bra, och att jag vill tillsammans med lärare eller rektor göra situationen bättre. Och dessvärre händer det ofta att skolan vänder ryggen till, inte lyssnar, uppfattar min kontakt som kritik, slår ifrån sig och säger att mitt problem inte finns, att jag inbillar mig, att det är barnet som ställer till problemen, att man inte kan ta hänsyn till alla udda önskemål. Och så vidare, och så vidare.

Konflikten mellan en skola och en förälder är totalt ojämlik. Skolan är en myndighet, bygger på regelverk och lagar, har en egen kultur med kollegialitet, eget uttalat och outtalat regelverk och rutiner och ett eget språkbruk. Som förälder är man ensam med all sin oro, sin bild av händelser och situationer som man inte kan bevisa har hänt. Och med en gnagande oro i kroppen att det håller på att gå illa för mitt barn.

Om man hamnar i den låsningen behöver man hjälp. Det vill säga, det är ditt barn som behöver din hjälp! Och det är på ditt ansvar som mamma eller pappa att göra ert bästa för att komma ur situationen på ett bra sätt. Det är helt övermänskligt att man ska klara det på egen hand och dessutom rädd.

Du som förälder behöver någonstans att avlasta din frustration, tala med någon klok som hjälper dig att se situationen klart. Kanske uttala besvärjelser över dem som inte lyssnar. Släppa ut vrede och förtvivlan. Men det hjälper knappast ditt barns situation. Han eller hon behöver en förälder som behärskar situationen lågaffektivt, dvs kan lyssna, möta skolpersonalens påståenden med kunskap och relevanta argument. Det handlar ju om att komma fram till den bästa tänkbara överenskommelse för hur ditt barns skola ska fungera i framtiden. Den personal du möter på andra sidan bordet är ju de personer som kommer att möta ditt barn, varje dag. Oavsett vad du tänker om dem.

Hur ska man klara det? Det gör man inte själv. Det är där man måste hitta den rätta hjälpen. Hitta den som följer med på mötet, sätter sig in i situationen, vet vilka krav man kan ställa på skolan, som hjälper dig att lyssna så att de också lyssnar på dig, som kan göra det aggressionsladdade mötet, kryddat med ömsesidig misstänksamhet,  till ett tillitsfullt samarbetssamtal om ditt barn.

När jag satt ensam med skräcken för vad som hände med min pojke i skolan hade jag ingen som hjälpte mig att se klart, att begära möten där jag kunde vinna personalen över till att lösa min pojkes utsatta situation. Skollagen och andra bestämmelser hade jag mycket vaga uppfattningar om. Såg personalen som fiender. Tänk om jag haft en sådan person! Hade det kunnat rädda hans liv?  Jag ropade på hjälp, blev lovad saker man inte hade minsta lust att genomföra. Blev avvisad, det fanns inget problem. Det var jag som var en ”jobbig” pappa. En klok människa som inte var så skärrad som jag skulle kanske fått dem att lyssna, att släppa sin prestige.

Men jag hade INTE haft någon hjälp av någon som nu kallar sig medföljare och som säger sig ge stöd åt föräldrar i den situationen. En som ”stöttar” med aggressiva utfall på slutna sidor till föräldrar om skolpersonal som : —” Det enda de tycks ha koll på är att fylla i sina egna timrapporter för att få ut sin feta lön. Om vi vanliga dödliga hade skött våra jobb så dåligt och slarvigt hade bi fått sparken för länge sedan, kanske hamnat i fängelse!”— eller  ”Det finns en särskild plats i helvetet för lärare, rektorer och elevhälsoteam som vägrar (alternativt förhalar eller låtsas glömma tills det är för sent) lämna ut nödvändiga dokument, t.ex. förteckning över vilka mål som uppnåtts enligt betygskriterierna i varje ämne, IUP, elevakt osv till vårdnadshavare för elev som bytt skola”—. Eller tycker att det är läge att ta struptag på rektorn.

Det är inte ens högaffektivt. Att kalla ut till krig mot en övermakt har aldrig löst konflikter. Den attityden krossar alla möjligheter att hitta öppningar till ömsesidigt ansvar och samarbete kring ditt barn.

Publicerat i Okategoriserade | 1 kommentar

Mobbningen i skolan minskar inte

2006 infördes Barn-och elevombudet samtidigt med en skarp skollag riktad mot skolans huvudman som ansvarig för att stoppa kränkande särbehandling. På World anti-bullying forum 2017 i Solna sammanfattar Lars Arrhenius den 8 maj 2017 erfarenheterna av 10 år med den svenska lagstiftningen. De visar på att orostalen inte har minskat. Snarast ökat!

Ur BEOs statistik för 2016.
Under 2016 har det kommit in 1 869 anmälningar om kränkande behandling till Barn- och Elevombudet (BEO) och Skolinspektionen. Det är en ökning med 21 procent jämfört med 2015.
Under 2016 innehöll 69 procent av anmälningarna att en eller flera elever kränkt en annan elev. I 42 procent av anmälningarna uppgav anmälaren att en lärare, rektor eller annan skolpersonal varit den som kränkt.
Under 2016 har BEO och Skolinspektionen konstaterat att huvudmannen eller skolan brustit i sin hantering när en elev blivit utsatt för kränkande behandling i 824 fall.
Barn- och elevombudet har begärt skadestånd i 58 fall under 2016. I 42 av dessa har huvudmännen vid halvårsskiftet medgivit de framställda kraven på skadestånd och i två fall har huvudmannen betalat ett lägre belopp överenskommet efter förlikning. I 7 ärenden avvaktas huvudmannens inställning till kravet och i 7 ärenden har huvudmannen motsatt sig att betala.

Det är svårt att tolka den statistiken som att föräldrar och barn endast blivit mer benägna att anmäla. Möjligen kan man se det som att det kommer in fler anmälningar som inte har tillräckligt underlag för att BEO ska kunna fatta beslut och ställa krav på huvudmän. Det är ju stor skillnad på antal anmälningar och begärda skadestånd.

Men man måste efter tio år ställa sig frågan om det var värt besväret att lägga så stora resurser på en myndighet som inte kunnat förändra vardagen för eleverna i skolan. Om det inte lett till positiva förändringar, kan man inte lika gärna lägga ner både BEO och Skolinspektionen? Självklart inte, även om det finns krafter, som agerar med kritik mot båda. Inte bara huvudmän och skolor, utan även föräldrar har engagerat sig för att fokusera sin kritik mot de enda myndigheter (förutom BO) som är till för att ta tillvara barnens intressen!

Lex Johanna eller Lex Måns?

I sin redovisning av BEO berättar Lars Arrhenius om bakgrunden till hur lagen kom till. Kränkningar och mobbning hade prövats juridiskt med tidigare lagstiftning, och misslyckats med att skärpa lagskyddet för elever. Johanna Rosenkvist i Grums förlorade hela sin skolgång. Fick rätt i tingsrätten, men förlorade mot kommunen i Högsta domstolen. Måns Jenninger drevs till självmord i Lerum men fick ingen rättslig upprättelse trots omfattande dokumentation om skolans brister. Inte ens riksåklagaren fann lagskäl att ens starta förundersökning mot politiker och tjänstemän, trots att några av dem ljugit i polisförhör. Politikerna i riksdagen insåg att de måste lagstifta.

Varför fungerar inte lagen?

Huvudmän och skolor har lärt sig hantera lagstiftningen så de kommer undan sitt ansvar. När BEO och Skolinspektionen behandlar anmälningar görs de på strikt juridisk bas. Påståenden måste vara dokumenterade. Ord kan inte stå mot ord, för finns inte  bevisning med fakta kan ingen ställas till ansvar. Även i rättegångar har skolor och huvudmän drabbats av brist på protokoll och anteckningar, och personalen tappat sina minnesbilder.

På senare tid tecknar också flera kommuner och privata huvudmän försäkringar (i ett australiskt försäkringsbolag) mot skadestånd och rättegångskostnader. Man påstår att försäkringen inte kan gälla om inte skolan har ett förebyggande arbete mot mobbning. Men det förtydligas inte hur ett sådant ska utformas. Räcker det med att en lärare har  ”sagt till” den som kränker sina kamrater?

http://skolvarlden.se/artiklar/kommuner-valjer-forsakring-fore-arbete-mot-mobbning

Det säger sig väl självt, att en aldrig så ambitiös lagstiftning, en aldrig så kunnig och engagerad kår av jurister inte kan komma till rätta med en enig kår av huvudmän som beslutat sig för att torpedera lagstiftningen!

”—Till hjälp har alla skolor formella lagar och dokument. Både skollagen och diskrimineringslagen skyddar barn och elever från diskriminering och kränkningar. Dessutom ska varje skola upprätta en likabehandlingsplan varje år med åtgärder för att främja lika rättigheter och möjligheter hos barn och elever.—” skriver Per-Arne Andersson, avdelningschef på SKL.

Ja, men om 290 huvudmän i SKLs kommuner, och nästan 4000 friskolor, struntar i det, då fortsätter vi att ha 50 000 barn som är rädda i skolan varje dag. Och omkring en ung människas självmord varje vecka på grund av mobbning i skolan. För det är så verkligheten ser ut för våra barn.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar