Bemöta lärare och rektor lågaffektivt?

Många har varit i den förfärliga situationen, att skolan inte fungerar för deras barn. Jag också. Och det som är ännu värre, att bli avvisad när man försöker samtala med lärare eller rektor om problemet. Jag visste inte att min strid med skolan var på liv och död.

Striden kan handla om att det är så oroligt i klassen att mitt barn inte kan arbeta, att skolan inte tar hänsyn till allergier, att barnet inte får den hjälp det behöver, att omklädningsrummet är ett inferno av kränkningar, att en lärare är spydig, att mitt barn har en funktionsnedsättning som skolan inte tar hänsyn till, att man låtsas inte se mobbningen. Och så vidare, och så vidare.

När jag kontaktar skolan är det för att jag noterat att mitt barn inte har det bra, och att jag vill tillsammans med lärare eller rektor göra situationen bättre. Och dessvärre händer det ofta att skolan vänder ryggen till, inte lyssnar, uppfattar min kontakt som kritik, slår ifrån sig och säger att mitt problem inte finns, att jag inbillar mig, att det är barnet som ställer till problemen, att man inte kan ta hänsyn till alla udda önskemål. Och så vidare, och så vidare.

Konflikten mellan en skola och en förälder är totalt ojämlik. Skolan är en myndighet, bygger på regelverk och lagar, har en egen kultur med kollegialitet, eget uttalat och outtalat regelverk och rutiner och ett eget språkbruk. Som förälder är man ensam med all sin oro, sin bild av händelser och situationer som man inte kan bevisa har hänt. Och med en gnagande oro i kroppen att det håller på att gå illa för mitt barn.

Om man hamnar i den låsningen behöver man hjälp. Det vill säga, det är ditt barn som behöver din hjälp! Och det är på ditt ansvar som mamma eller pappa att göra ert bästa för att komma ur situationen på ett bra sätt. Det är helt övermänskligt att man ska klara det på egen hand och dessutom rädd.

Du som förälder behöver någonstans att avlasta din frustration, tala med någon klok som hjälper dig att se situationen klart. Kanske uttala besvärjelser över dem som inte lyssnar. Släppa ut vrede och förtvivlan. Men det hjälper knappast ditt barns situation. Han eller hon behöver en förälder som behärskar situationen lågaffektivt, dvs kan lyssna, möta skolpersonalens påståenden med kunskap och relevanta argument. Det handlar ju om att komma fram till den bästa tänkbara överenskommelse för hur ditt barns skola ska fungera i framtiden. Den personal du möter på andra sidan bordet är ju de personer som kommer att möta ditt barn, varje dag. Oavsett vad du tänker om dem.

Hur ska man klara det? Det gör man inte själv. Det är där man måste hitta den rätta hjälpen. Hitta den som följer med på mötet, sätter sig in i situationen, vet vilka krav man kan ställa på skolan, som hjälper dig att lyssna så att de också lyssnar på dig, som kan göra det aggressionsladdade mötet, kryddat med ömsesidig misstänksamhet,  till ett tillitsfullt samarbetssamtal om ditt barn.

När jag satt ensam med skräcken för vad som hände med min pojke i skolan hade jag ingen som hjälpte mig att se klart, att begära möten där jag kunde vinna personalen över till att lösa min pojkes utsatta situation. Skollagen och andra bestämmelser hade jag mycket vaga uppfattningar om. Såg personalen som fiender. Tänk om jag haft en sådan person! Hade det kunnat rädda hans liv?  Jag ropade på hjälp, blev lovad saker man inte hade minsta lust att genomföra. Blev avvisad, det fanns inget problem. Det var jag som var en ”jobbig” pappa. En klok människa som inte var så skärrad som jag skulle kanske fått dem att lyssna, att släppa sin prestige.

Men jag hade INTE haft någon hjälp av någon som nu kallar sig medföljare och som säger sig ge stöd åt föräldrar i den situationen. En som ”stöttar” med aggressiva utfall på slutna sidor till föräldrar om skolpersonal som : —” Det enda de tycks ha koll på är att fylla i sina egna timrapporter för att få ut sin feta lön. Om vi vanliga dödliga hade skött våra jobb så dåligt och slarvigt hade bi fått sparken för länge sedan, kanske hamnat i fängelse!”— eller  ”Det finns en särskild plats i helvetet för lärare, rektorer och elevhälsoteam som vägrar (alternativt förhalar eller låtsas glömma tills det är för sent) lämna ut nödvändiga dokument, t.ex. förteckning över vilka mål som uppnåtts enligt betygskriterierna i varje ämne, IUP, elevakt osv till vårdnadshavare för elev som bytt skola”—. Eller tycker att det är läge att ta struptag på rektorn.

Det är inte ens högaffektivt. Att kalla ut till krig mot en övermakt har aldrig löst konflikter. Den attityden krossar alla möjligheter att hitta öppningar till ömsesidigt ansvar och samarbete kring ditt barn.

Annonser
Publicerat i Okategoriserade | 1 kommentar

Mobbningen i skolan minskar inte

2006 infördes Barn-och elevombudet samtidigt med en skarp skollag riktad mot skolans huvudman som ansvarig för att stoppa kränkande särbehandling. På World anti-bullying forum 2017 i Solna sammanfattar Lars Arrhenius den 8 maj 2017 erfarenheterna av 10 år med den svenska lagstiftningen. De visar på att orostalen inte har minskat. Snarast ökat!

Ur BEOs statistik för 2016.
Under 2016 har det kommit in 1 869 anmälningar om kränkande behandling till Barn- och Elevombudet (BEO) och Skolinspektionen. Det är en ökning med 21 procent jämfört med 2015.
Under 2016 innehöll 69 procent av anmälningarna att en eller flera elever kränkt en annan elev. I 42 procent av anmälningarna uppgav anmälaren att en lärare, rektor eller annan skolpersonal varit den som kränkt.
Under 2016 har BEO och Skolinspektionen konstaterat att huvudmannen eller skolan brustit i sin hantering när en elev blivit utsatt för kränkande behandling i 824 fall.
Barn- och elevombudet har begärt skadestånd i 58 fall under 2016. I 42 av dessa har huvudmännen vid halvårsskiftet medgivit de framställda kraven på skadestånd och i två fall har huvudmannen betalat ett lägre belopp överenskommet efter förlikning. I 7 ärenden avvaktas huvudmannens inställning till kravet och i 7 ärenden har huvudmannen motsatt sig att betala.

Det är svårt att tolka den statistiken som att föräldrar och barn endast blivit mer benägna att anmäla. Möjligen kan man se det som att det kommer in fler anmälningar som inte har tillräckligt underlag för att BEO ska kunna fatta beslut och ställa krav på huvudmän. Det är ju stor skillnad på antal anmälningar och begärda skadestånd.

Men man måste efter tio år ställa sig frågan om det var värt besväret att lägga så stora resurser på en myndighet som inte kunnat förändra vardagen för eleverna i skolan. Om det inte lett till positiva förändringar, kan man inte lika gärna lägga ner både BEO och Skolinspektionen? Självklart inte, även om det finns krafter, som agerar med kritik mot båda. Inte bara huvudmän och skolor, utan även föräldrar har engagerat sig för att fokusera sin kritik mot de enda myndigheter (förutom BO) som är till för att ta tillvara barnens intressen!

Lex Johanna eller Lex Måns?

I sin redovisning av BEO berättar Lars Arrhenius om bakgrunden till hur lagen kom till. Kränkningar och mobbning hade prövats juridiskt med tidigare lagstiftning, och misslyckats med att skärpa lagskyddet för elever. Johanna Rosenkvist i Grums förlorade hela sin skolgång. Fick rätt i tingsrätten, men förlorade mot kommunen i Högsta domstolen. Måns Jenninger drevs till självmord i Lerum men fick ingen rättslig upprättelse trots omfattande dokumentation om skolans brister. Inte ens riksåklagaren fann lagskäl att ens starta förundersökning mot politiker och tjänstemän, trots att några av dem ljugit i polisförhör. Politikerna i riksdagen insåg att de måste lagstifta.

Varför fungerar inte lagen?

Huvudmän och skolor har lärt sig hantera lagstiftningen så de kommer undan sitt ansvar. När BEO och Skolinspektionen behandlar anmälningar görs de på strikt juridisk bas. Påståenden måste vara dokumenterade. Ord kan inte stå mot ord, för finns inte  bevisning med fakta kan ingen ställas till ansvar. Även i rättegångar har skolor och huvudmän drabbats av brist på protokoll och anteckningar, och personalen tappat sina minnesbilder.

På senare tid tecknar också flera kommuner och privata huvudmän försäkringar (i ett australiskt försäkringsbolag) mot skadestånd och rättegångskostnader. Man påstår att försäkringen inte kan gälla om inte skolan har ett förebyggande arbete mot mobbning. Men det förtydligas inte hur ett sådant ska utformas. Räcker det med att en lärare har  ”sagt till” den som kränker sina kamrater?

http://skolvarlden.se/artiklar/kommuner-valjer-forsakring-fore-arbete-mot-mobbning

Det säger sig väl självt, att en aldrig så ambitiös lagstiftning, en aldrig så kunnig och engagerad kår av jurister inte kan komma till rätta med en enig kår av huvudmän som beslutat sig för att torpedera lagstiftningen!

”—Till hjälp har alla skolor formella lagar och dokument. Både skollagen och diskrimineringslagen skyddar barn och elever från diskriminering och kränkningar. Dessutom ska varje skola upprätta en likabehandlingsplan varje år med åtgärder för att främja lika rättigheter och möjligheter hos barn och elever.—” skriver Per-Arne Andersson, avdelningschef på SKL.

Ja, men om 290 huvudmän i SKLs kommuner, och nästan 4000 friskolor, struntar i det, då fortsätter vi att ha 50 000 barn som är rädda i skolan varje dag. Och omkring en ung människas självmord varje vecka på grund av mobbning i skolan. För det är så verkligheten ser ut för våra barn.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Hur det känns?

Den som är ständigt utsatt för kränkningar och mobbning lever i ett inferno. Men hur det är att uppleva det berättar inte många. Man vet att det kan bli värre, om skolan och de vuxna ska börja ”säga ifrån” eller ta till sina ”åtgärder”. De som kränker behöver inte bry sig om det, möjligen börjar man handla mer i smyg.

Det enda som kan hjälpa är att de vuxna tar sitt ansvar och stoppar kränkningarna. Följer upp och ser till att det aldrig mer händer. Eldsjälar kan det. Alldeles vanliga lärare och rektorer kan det, om de vet hur de ska göra, och ser till att de har tid att göra det. För hur kan vi acceptera att ett barns år i skolan ser ut som Karolina berättar här? Naturligtvis har hon gjort sin video själv. Tack Karolina.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Filmen om Måns är en berättelse om vad många tusen barn upplever varje dag.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Mobbning är ett komplext problem. Det finns inga enkla lösningar.

http://www.expressen.se/debatt/det-mans-utsattes-for-ska-inget-barn-uppleva/

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Om att ”uppfostra andras ungar”.

Lärare är inte intresserade av sina elever. Gör sina lektioner och går hem tidigt på dagen och har tre månader semester. Sätter usla betyg och skyller på att våra barn är dumma. Kan inte hålla ordning i klassen. Så kan det låta i debatten.

Eller tvärtom (från en lärare, Facebook mars 2017):

– – –”ser elever som får personliga assistenter trots ingen kognitiv- eller annan diagnosproblematik, men som struntar i att göra någonting minsta ändå. Skiter fullständigt i alla vuxna, springer runt och skriker att mamma hatar oss lärare och att skola inte gör den skall. Mer pengar till resurser? Skulle det hjälpa? Tror inte det. Då är det kanske bättre med pengar till sekreterare som skriver rapporter om eländet så att jag sliper. Då kan jag kanske ägna mig åt undervisning för de nu mer få elever som fortfarande vill då de har föräldrar med den rätta inställningen; att ungen skall göra sitt bästa och läraren skall undervisa!”- – –

Båda inställningarna är naturligtvis totalt felaktiga, tokiga, uppåt väggarna. Båda skulle ha ett visst underhållningsvärde om de inte också rymmer en djup tragik: Det är våra barn som betalar priset för att lärare och föräldrar driver kampanjer mot varandra. Ofta med ”stöd” av debattörer i media.

Föräldrar har naturligtvis det fulla ansvaret för sina barns fostran. (Familjebalken). Men skolan har ett mycket tydligt tillsynsansvar och skyldighet att informera vårdnadshavarna om barnens utveckling: Om man inte vet vad som händer barnet under dagarna, hur kan man då ta sitt ansvar för fostran? Ska man fråga klasskompisar om hur Lisa skött sig under dagen? Höra med kompisars föräldrar för att kolla om det går rykten? Ungefär så går det till i dag när rykten och skrönor sprids om ”förfallet i skolan”.

Skollagen Kap 3, 4 § Eleven och elevens vårdnadshavare och vårdnadshavare för ett barn i förskolan ska fortlöpande informeras om elevens eller barnets utveckling.

Och här har vi problemet. Det verkliga problemet! Lyssnar man till läraren ovan ser man att han/hon har två problem. Dels med att hålla arbetsro i klassrummet och inspirera alla elever att fördjupa sig i studier i ämnet på sina lektioner. Dels att hon/han faktiskt sköter rapporteringen av oro och stök till sin chef, rektorn, som enligt lagen ska ge det stöd som behövs för att ge studiero och bra arbetsmiljö för elever och lärare.

Skollagen Kap 5, 3 § Utbildningen ska utformas på ett sådant sätt att alla elever tillförsäkras en skolmiljö som präglas av trygghet och studiero.

En lärare kan undervisa. Ska kunna manövrera i elevernas förutsättningar och förkunskaper så undervisningen ges på rätt nivå och med lagom krav. Men en lärare är inte socionom, skolsköterska, kurator, psykolog, familjeterapeut, eller själavårdare. Varje lärare har rätt till en befattnings- och ansvarsbeskrivning. I skolan ska finnas de nyckelpersoner som kan hantera de problem som inte lärare ska lösa.

Och det är skolans huvudman (kommunen eller styrelsen, om det är en friskola) som har ansvar för att rektorn har kompetens, resurser i tid och ekonomi, att se till att undervisningen fungerar som den ska. Och att lärare i sin tjänst har tillräcklig tid att skapa ett tillitsfullt samarbete med föräldrarna till alla elever. Ett förebyggande arbete. Det är bra att läraren ser problemen, men det är uppenbart att hon/han vänder sig till fel instans för att få hjälp.

Det är ju här det brister! Det är inte lata lärare eller slappa föräldrar som skapar oro i skolan. Det är lata, okunniga, och slappa huvudmän. Men det är barn, lärare och föräldrar som betalar priset för en dålig skola.

Kräv inte av varandra utan kräv tillsammans av skolans huvudman att din skola får de resurser som behövs för att lärares och elevers vardag ska bli trygg och ge en kreativ arbetsmiljö. Om inte annat för att ge våra barn tro på framtiden.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Vad gör jag – mitt barn är mobbat!!!!!!

Dessa råd finns på Vårdguiden för Västra Götaland. Borde väl finnas på samtliga landstings Vårdguider 1177?

https://www.1177.se/Vastra-Gotaland/Fakta-och-rad/Mer-om/Claes-Jenningers-rad-vid-mobbning/

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar