Alla inlägg av mobbningsfriskola
”Jag var mobbaren”
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1054172?programid=3381
Tendens i Sveriges radio 10 april 2018. På 30 minuter tas de viktigaste aspekterna av den komplicerade mobbningen upp. Förutfattade meningar och fördomar håller inte längre. Vi får också veta vem som är den allra viktigaste personen som kan stoppa mobbning!
TROTS föräldrars engagemang, eller PÅ GRUND AV att föräldrar ”lägger sig i”?
Från att ha riktat sig till en mycken liten grupp föräldrar som anmäler skolor ”i onödan” vidgar nu en grupp lärare anklagelserna till samtliga föräldrar som anmäler skolor till Skolinspektionen. Och så talar man om vikten att samarbeta. Ställer man villkor om man vill samarbeta?
”För många föräldrar anmäler oss lärare” skriver 14 lärare i Aftonbladet i dag. https://www.aftonbladet.se/debatt/a/P3oBKp/for-manga-foraldrar-anmaler-oss-larare. De fortsätter: ”Under de senaste 12 åren har antalet anmälningar till Skolinspektionen femdubblats. Det är svårt att förklara ökningen på annat sätt än att föräldrar är mer benägna att anmäla” påstår de.
Utmärkt att lärare tar ton och vill reda ut något av skolans många problem! Lärare har varit tysta i den debatten alldeles för länge. Men när man pekar på att det är ”konflikter mellan elever” och föräldrars ökande benägenhet att anmäla sina barns skolproblem som menligt inverkar på lärarnas möjligheter att göra ett bra arbete, skorrar det illa med deras påstående att ”Vi strävar alltid efter ett väl fungerande samarbete mellan skola och hem—”. De känner naturligtvis till att många elever och föräldrar anklagar lärare på precis samma sätt. Det leder till ännu mer misstänksamhet och konflikter. Att kasta skuld leder aldrig till samarbete.
Skolinspektionen har inte funnits i 12 år, bara sedan 1 oktober 2008. Barn- och elevombudet tillkom 1 maj 2005. Innan dess fanns ingen möjlighet alls för en vårdnadshavare att anmäla vad man menar var missförhållanden i sitt barns skola. Långa, uppslitande processer hade pågått om sådant i rättegångar, ända upp i HD. Möjligen kunde man vända sig direkt till Skolverket och be om en utredning. BEO och SI tillkom för att staten efter de stora skolreformerna på 90-talet sett att det fanns stora brister i hur skolor levde upp till skollagen och andra styrdokument.
En vanlig myt i personalrummen i skolorna och allmänhetens föreställningsvärld är att föräldrar (och elever!) mer eller mindre har tagit över och bestämmer i skolorna. Det är en vulgärdebatt som beror på att kunskap och praxis om skolans styrsystem är mycket oklar. Lärarna skriver i artikeln att ”Huvudman har ett ansvar att skapa tydliga ramar för föräldrakontakten, inte bara för lärarna utan också för föräldrarna”. Men så står det inte i skollagen. Det närmaste skollagen kommer är att —”barnen, eleverna och vårdnadshavarna informeras om förslag till beslut i sådana frågor — och ges tillfälle att komma med synpunkter innan beslut fattas.” (Skollagen Kap4 §14) Det är skolan (rektor) som bestämmer! Föräldrar har bara rätt till information om rektors beslut. Det är en avgörande skillnad!
Elever och föräldrar har skolplikt i Sverige. Om skolan inte fungerar för barnen tvingas man som förälder skicka dit dem ändå. Och anmälningarna är bara toppen av det isberg av för tusentals barn dysfunktionella skolor. Det vet lärarna! Kan man på grund av arbete eller bostad inte byta eller flytta kan en anmälan vara det yttersta halmstrået att hoppas på att skolan ska lyssna och förändra.
I viss mån kan det bero på en enskild lärares kompetens och förmåga att klara ut svåra situationer. Men det finns ju ett ansvar mycket högre upp som man som lärare ska vända sig till när relationer gnisslar. Och det är, märkligt nog, samma strukturella problematik som för den oroliga föräldern! Vänder man sig till rektorn för att få hjälp, men inte blir lyssnad på, vart tar man då vägen?
För den oroliga föräldern kan man, i bästa fall, känna till att det är skolans huvudman som har det yttersta ansvaret för att skolan fungerar efter sina styrdokument. Men gör man en anmälan till SI eller BEO blir man numera närmast regelmässigt orosanmäld till kommunens socialtjänst som möjlig olämplig förälder! Skulle det gå så långt, att min anmälan leder till rättegång och skadestånd, har huvudmannen finurligt lärt sig kringgå det genom att teckna en försäkring för detta.
Det är inte elever eller föräldrar ni ska ge ansvar för skolans problem. Utan dem behövs inga lärare alls. De finns där som en enorm outnyttjad resurs, när man kan få det att fungera. Men det är din huvudmans ansvar att du som lärare har de kunskaper, fortbildningar, antal kolleger, lagom stora grupper, material, hjälpmedel och framför allt arbetstid du behöver, för att fullgöra ditt svåra men fantastiska uppdrag, att vara lärare. Vänd dig till huvudmannen! Huvudman är politikerna (inte tjänstemännen!) i 290 kommuner och styrelserna i ca 800 fristående skolor.
Skollagen 2 Kap §8
Huvudmannens ansvar för utbildningen
8 § Huvudmannen ansvarar för att utbildningen genomförs i enlighet med bestämmelserna i denna lag, föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen och de bestämmelser för utbildningen som kan finnas i andra författningar.
Kommuners resursfördelning
8 a § Kommuner ska fördela resurser till utbildning inom skolväsendet efter barnens och elevernas olika förutsättningar och behov. Lag (2014:458).
Claes Jenninger, lärare i 30 år från mellanstadium till lärarutbildningar, författare, föreläsare.
Ska vi börja polisanmäla lärare nu?
Kap 2. När en lärare blir polisanmäld. Ur min bok En skola fri från mobbning.
Lärare har inför en debattartikel (https://www.svd.se/skolan-maktlos-nar-foraldrar-skapar-drev-mot-larare) framfört åsikten att anmälningar mot lärare inte ska utredas av Skolinspektionen. Det tar för mycket tid från undervisningen, hävdar man, det är polisen som ska utreda sådana anklagelser. Effekterna av en sådan idé har jag skrivit om i min bok. Hur skulle det underlätta arbetet för lärare, ja hur kan man ens tänka tanken? Det är inte ens naivt. Det är värre. Detta har jag berättat:
”Han var känd för att vara en av de bästa lärare en elev kan få. Han hade extremt goda ämneskunskaper, var engagerad i sitt ämne och i sina elever. Han tog sig an elever som ingen annan riktigt orkade med. De kom hem till hans familj och bara var där, bland kaniner, höns och hundar.”— Så skriver i Lärarnas Nyheter 2010 Silwa Claesson, lärare, lektor i didaktik och docent i pedagogik, senare professor, om Sven-Erik Hjalmarsson, slöjdlärare i Kungsbacka.
Vi var många som kände Sven-Erik. Men för de flesta var han helt enkelt ”Hjalmar”. Han var engagerad i många olika kretsar och överallt känd för att vara den som alltid både kunde och ville hjälpa till. När vi gjorde resor ihop var han den självklare ledaren med sin omtanke, entusiasm och fenomenala organisationsförmåga.
—
Det märkliga var, att var han än befann sig, samlades stora och små pojkar omkring Hjalmar. Många med stort teknikintresse, men kanske framför allt människor med lite udda utstrålning som gemensam nämnare. Pojkar som helt enkelt inte passade in i vanliga mallar, hade svårt med kompisar, men som hos Hjalmar blev sedda, fick hjälp, blev behövda och fick lära sig saker. Både praktiska handgrepp och verktyg för att hantera livet. Många är i dag mycket tacksamma för att de fick det stöd de behövde i livet av Hjalmar. Det hände att han kom på besök hos goda vänner med någon kille för att visa exempel på hur man kunde jobba, utveckla saker, ha kul på riktigt, trivas med livet. Som positiva förebilder. Ofta med några bullar i en påse, så det blev en fika med snack också.
I skolan fungerade det så, att han nästan alltid hade någon extra elev med på lektionerna. När andra lärare kände att de hade svårt att hantera en elev, hände det att de bad Hjalmar om hjälp. Och många av hans hjälpredor var också med på hans fritid. Han kom sällan hem direkt efter skolans slut.
—
En ”incident”
Men en dag, strax före skolavslutningen 2009, förändrades allt. En pojke i en klass for runt i slöjdsalen och bråkade bland bandsåg och andra farliga maskiner. Hjalmar ingrep genast för att hålla om och lugna ner pojken. Men pojken slet sig loss, sprang ut och hem och sa att Hjalmar slagit honom. Pappan blev upprörd och tog med pojken till vårdcentralen, som inte kunde hitta några märken på honom. Men pappan gick också till polisen med en anmälan om misshandel.
Skolans rektor kallade Hjalmar och pappan till ett möte. De talade i lugn och ro igenom vad som hänt, och pappan förklarade att han förstått att inget otillbörligt hade hänt, och att han skulle dra tillbaka sin polisanmälan.
Ett halvt år senare, vid jultid, eller i januari, fick Hjalmar höra att elever och rektorn förhörts av polisen om händelsen. Barnen i klassen hade berättat för polisen att de inte sett något av vad han anklagades för. Hjalmar blev oerhört uppriven, hade ju trott, efter mötet med rektorn och pappan, att hela saken var utagerad. Alla i hans omgivning försökte lugna honom med att det skulle ha sin gång, att han ju inte hade något att frukta. Han hade ju inte gjort pojken illa. Och rektorn stod bakom honom och lovade stöd.
Hjalmar fick en kallelse till polisförhör den 4 februari 2010 och var mycket, mycket uppriven. De känslor som Hjalmar normalt hade nära till på ytan, låg nu utanpå. Han var orolig, talade i långa samtal med barndomsvänner och andra. Och med familjen, förstås. Han hade svårt att logiskt förstå, att det som var överenskommet ett halvt år tidigare skulle rivas upp igen. Utåtriktad som han alltid varit var han van vid att få kritik, men aldrig hade någon någonsin påstått att han skulle ha skadat någon.
Kvällen innan talade man länge hemma hos Hjalmar. Och man talade klarspråk. Han sa att han inte orkade längre, och kunde inte tänka sig att bli förhörd av polisen om misshandel av ett barn. Det hjälpte honom inte ens om han själv och alla andra visste att det inte var sant. Så småningom bedyrade han att inte göra något dramatiskt. Men när han blev ensam på natten tog ångesten överhanden. På morgonen var han död.
Den här förfärliga berättelsen väcker många frågor. Framför allt, hur skulle det ha kunnat förhindras? Hur ska vi se till att det händer igen? Vad lär Hjalmar oss alla, och skolan?
När skolan lägger ansvaret på föräldrar.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=4822013
Det här programmet från 2011 sprids nu åter i den hätska debatten om föräldrar i skolan. Sju personer anställda i skolor och en polis (!) intervjuas. Inte en enda förälder eller vårdnadshavare finns med. Jag säger som en rektor får säga i programmet oemotsagd: ” Jag börjar se ett mönster här.” Med utgångspunkt (2011!) från Södermalm i Stockholm uttalar sig dessa personer utan någon som helst kunskap om mer än sig själva om allt möjligt som föräldrar gör och inte gör, till och med hur de tänker! I stället för att ta konflikt med sina barn väljer man att ta den med skolan, till exempel. Om några föräldrar på Söder skriver elaka mail, var är föräldrarna till de 50000-60000 barn som mobbas varje dag i skolan? Hur försöker de kommunicera med sina barns lärare och rektorer, är de alla också ovettiga ? Eller hur blir de bemötta med sin oro?
Det tycks vara ett utpräglat stockholmsfenomen, dessutom. Utanför huvudstaden tyckte man inte det var mödan värt att fråga någon heller.
Och nu lyfter ett av lärarförbunden kampen mot föräldrarna igen. Veckan innan debatterade jag saken med undertecknaren Simon Sandström. Han vill ”avlasta” anmälningarna mot missförhållanden i skolor genom att anmälan mot lärare ska utredas av polis! När du som mamma eller pappa förstår att en lärare bär sig illa åt mot ditt barn, eller att ditt barn inte får hjälp av sin lärare, du har kontaktat läraren och kanske rektorn och skolans huvudman, men upptäckt att de sluter leden och försvarar varandra, då ska polisen utreda saken?
Det är så infantilt att man bara gapar. Polis och åklagare utreder inte ens när skolledare och -tjänstemän fått svidande kritik av Skolinspektionen och blivit polisanmälda. Det sorgliga med hans vildsinta anklagelser mot föräldrar är att många lärare, jag hoppas oreflekterat, ställer upp och klickar sitt ”gilla” till hans skriverier. Jag diskuterade länge med det här skyddsombudet för LR, men gav upp när han skrev: -Vi går hårt åt föräldrar när det behövs. Tack, det visste vi redan, vi 60 000 föräldrar till barn som riskerar att gå under av kränkningar och mobbning eller tvingas in i stora klasser där de inte med sina diagnoser och andra svårigheter har en chans att uppnå de mål alla barn har rätt till.
Omkring 50 barn tar sitt liv som en följd av mobbning. Varje år.
Läs här om svensk forskning om sambandet och om den forskare som vet allra mest om detta:
—”Britta Alin Åkerman ger åtta bra tips till föräldrar, lärare och andra vuxna i ungas närhet:
- Ta dig alltid tid att lyssna på barnet/tonåringen, även om det är mitt i natten eller då du egentligen inte har tid.
- Bekräfta att det är viktigt att tala om hur man mår.
- Förringa inte den unga personens känslor genom att säga att “så där känner många”.
- Var inte rädd för att tala öppet om svåra känslor och erfarenheter.
- Ta ungdomars depressiva symptom på allvar.
- Främja en god kontakt mellan föräldrar och skola.
- Skolpersonal bör visa att de bryr sig om de unga genom att ta reda på varför de skolkar och genom att ta sig tid att tala med dem som uppvisar tecken på att må dåligt.
- Inkludera information om självmord och psykisk hälsa i alla skolämnen, till exempel effekter av stress på kroppen i biologiundervisningen, existentiella frågor i svenskan/engelskan och självmordsstatistik i matematiken.”—
Läs hela artikeln här:
http://livskick.nu/barn-mobbning-och-sjalvmord/
”Hej mina mobbare och lärare! Hoppas ni har det bra därute. Ni är förlåtna.”
Så skriver gästbloggaren Elenor Bengtsson. Det är ett skakande dokument. Men läs det. Det är många som upplever liknande saker också i dag. Och som har lika frånvarande vuxna som ser och hör men inte ingriper. —”Ja ni var fantastiskt duktiga på att hitta lösningar. Tack! Vet inte hur många självmordstips jag fick. ”— Men Elenor tog sig ur mardrömmen. På något sätt. Läs, tänk och känn. Vill du tala med Elenor finns kontakten, men inte förrän du läst allt. Tack för att du skrev, och att jag fick låna det, Elenor.
Eller ni vet säkert inte vilka ni är. Ni vill inte kännas vid att ni var mobbare. Det var ju ändå mig det var fel på. Eller hur? Det var jag som var för tyst och konstig. Såg konstig ut. Inte passade in i era roller, sociala grupperingar, värderingar och status. Så jag förtjänade helt enkelt det jag fick genomlida. Jag måste ju våga höras. Jag måste våga ta för mig. Jag måste våga synas! Ja , att vara tystlåten och fåordig och inte använde vulgärt språk och fula ord till andra eller i allmänhet. Det passade inte in i era normer. Eller vara den som sprang runt och var lite ” stökig” Det passade er helt enkelt inte. Så jag var perfekt att vara den som fick vara utanför.
Ni menar att det jag gjorde var fel. Ni tog åt er äran för mina uppgifter. Mina teckningar. Ni stal dem. Sa det var era. Och fick beröm från lärarna. Ni stal mina berättelser så jag fick skriva om. Och ni fick lovord från lärarna. Jag blev sen med inlämningsuppgifterna bara för att jag fick börja om i sista minuten eller inte kunde lämna in. Ni skrattade och viskade varje gång jag räckte upp handen. Och speciellt om jag råkade svara fel. Det gjorde att jag tillslut satt inne med svar och bara ville berätta , synas, känna mig duktig, visa att jag kunde svaren . Men vågade inte. Tänk om det var fel svar. Eller det spelade ingen roll. Var det rätt så fick jag ändå höra konstiga saker om mig själv. Så det bästa var att sitta tyst.
Fick jag höra beröm i skolan av lärarna? Nej inte ofta. Däremot på föräldrarmöten och kvartsamtal fick jag tydligen tillräckligt med beröm. Att jag var tålmodig, lyssnade duktigt och var duktig med skoluppgifter, men var för försiktig. Jag borde ta för mig mer. Våga . Våga räcka upp handen. Våga fråga mer. Våga ta för mig. Inte vara så tillbakadragen. Det mesta som skedde var ju för att det hörde barndomen/ ungdomen till. Jag skulle inte vara så känslig. Tuffa till mig lite så blir allt bra.
Men ni lärare?
Visste ni att jag älskade skolan? Visste ni att det jag var med om, mobbning. Att jag inte förstod vad det var. Jag trodde att det skulle vara så. Visste ni att jag älskade lära mig saker i skolan. Visste ni att jag gick till skolan rädd varje dag. Med en början av en känsla att inte passa in någonstans. Att inte bli sedd ( mer än när någon ville säga någon kommentar som oftast inte var snälla). Visste ni att för varje år som gick. Mådde jag sämre och sämre och började tro på vad barnen/ ungdomarna sa. Jag trodde också på ER lärare. Det var alltså fel på mig som inte vågade eller kunde göra som ni tyckte jag skulle göra. Tuffa till mig och våga ta för mig mer. Jag var alltså annorlunda och felande. Jag trodde även på Er. När ni sa något. Men ni såg mig sällan. Ni pratade knappt med mig. Ni frågade sällan om hur jag mådde. Antingen så visste ni inte att jag mådde dåligt , ni trodde att det var helt ok med mig. Jag kanske var väldigt bra att spela teater. Se ut som jag mådde bra. Fast jag måste ” pissigt”. De få gånger ni sa något och lade märke till mig. Var när jag grät. Inte längre kunde hålla tillbaka tårarna. Men det var ju inte ofta. Jag var ju så duktig i skolan och jag hade ju vänner. Jag hade ju vänner enligt er bara för att ni såg mig med andra ibland. Men jag borde ta för mig mer. Sluta vara så tillbakadragen och tyst.
Ja. Kanske trodde ni att jag hade några vänner. Jag umgicks med några. Men mest för syns skull. Jag umgicks med en annan tjej. Mest för att vi var så utanför. Och det var lättare när hon var där. För då blev vi inte lika mobbade. Fast . Egentligen. Hade vi väl inte så mycket gemensamt. Vi var ibland med varandra på fritiden också. Men jag var nog mest taskig egentligen eftersom jag var med henne för jag hade liksom ingen annan att vara med. Jag var med henne bara för att vara med någon känsla. Sjukt taskigt känner jag nu. Men ju äldre vi blev ju mer ebbade det ut. Jag har förstått det nu i efterhand. De behoven jag hade att prata om killar, musik, lärare skolan klasskamrater. De blev med henne. Jag hade ju ingen annan och vi blev som bästa vänner. Fast egentligen tror jag att både hon och jag kanske inte riktigt kände så förvarandra. Jag vet inte men vi gjorde saker bästa vänner gör fast jag oftast kände mig obekväm. Så taskigt. Så fel av mig och framförallt känslan att något känns fel men är tänkt att vara så rätt . Men hon hade heller heller inte många vänner.
Jag ville så gärna vara med andra också. Det fick jag. I början. I lågstadiet blev jag bjuden på kalas. Men på kalasen kände jag mig ofta obekväm och udda. Visste aldrig vad jag skulle prata om. Men vågade inte prata heller eftersom jag var väldigt väldigt blyg. Längtade alltid hem och jag tror faktiskt att mina föräldrar hämtade mig lite tidigare ibland just för det. En gång minns jag att jag gick hem själv och mamma frågade hur det var. Jag minns inte om jag ärligt svarade på det. Med åren som följde blev inbjudningarna färre och färre. Kanske har jag lite mig själv att skylla för det. Ville ändå oftast inte gå. Men ibland, vissa tillfällen hade jag velat gå men blev inte inbjuden.
Jag hade också kalas. Det kom folk ibland. Men oftast så kom ingen. Jag intalade mig och gör det ännu idag att det berodde på att jag fyllde år på sommarlovet. Många bortresta. Men ju äldre jag blev desto färre gånger bjöd jag in. I högstadiet var jag med om en pinsam grej. Jag hade bestämt att ha en liten fest. Ville bjuda in folk. Vet inte om vi frågade nästan alla i klassen eller bara några utvalda. Ville ju såklart att killarna jag gillade skulle komma. klassens snygging med några andra coola killar kom och satte sig bredvid mig i matsalen. Blev högröd i ansiktet och nånstans hade jag väl ett litet hopp om att han skulle säga att han skulle komma. Han pratade ju lite om festen vad som skulle hända och om jag skulle ha alkohol i bålen . Han småskrattade lite nervöst tror jag. Men det var precis som om han kände på sig att jag själv blev nervös och att jag självklart skulle säga nej. Jag sa nej. Då skrattade han och hans kompisar högt och sa med hög röst
-vilken töntig fest.!! En fest för småbarn. Väx upp. Eller nåt liknande. Svårt att minnas exakta ord. Men minnesbilden förföljer mig hur jag än försöker glömma det. De gick på festen med alkohol. Iaf vad de pratade om måndagen efter helgen. Tydligen många som varit där. Sant eller inte men det kändes inte bra och jag förstod inte varför.
Det kom några som jag gått sexan med. Snälla personer. Men jag kände att det blev en stel sammankomst för allt jag tänkte på är att de hellre velat varit på andra festen. Och inget blev som jag tänkt. jag var jättebesviken och ville ställa in i sista stund . Men gjorde det inte Men tänker på vad sjukt snälla dessa människor var. Detta hände i 7 an eller 8an. Efter det vågade jag inte fixa någonting igen. Var bara i stallet och hängde istället.
Sen är det väl inte så roligt att alltid vara ensam heller. Det är ändå långa dagar. Oftast. Men som sagt. Man blir bra på att spela teater. När man är utsatt. Att inte visa att man är det. Både hon och jag var det. Och när vi blev äldre. Vart vi också en släng av både mobbare och mobbade samtidigt. Vi var tvungna att bete oss riktigt illa ibland mot varandra. Jag ville inte vara sån. Jag är ingen som vill vara taskig. Men jag gjorde det som ett sätt att få vara ifred en stund, kanske en dag med tur. Emellanåt. För mobbarna ville jag skulle vara det. Fast samtidigt som jag var taskig. Så var de taskiga mot mig. Konstigt det där. Hur det kan bli. Både mobbad och mobbare samtidigt. Ja jag gav mig aldrig på henne fysiskt. Men talade väl illa om henne till andra. Eller utnyttjade henne på andra sätt. Jag hatade det. Jag hatade att mobba för att göra mobbarna till lags på det sättet. Men vad skulle jag göra. Kanske slapp jag viskningar, ord och utfrysning. En liten stund. Ibland funkade det. Ibland inte..
Visste ni egentligen vad som föregick på rasterna eller i omklädningsrummen? Visste ni att jag ibland blev bunden vid lyktstolpar. Visste ni att jag blev mulad med snö. Visste ni att jag ibland blev slagen. Visste ni att ibland blev jag tafsad på. Visste ni att mina skolkamrater tog saker och förstörde eller gömde. Visste ni att killarna ibland blev insläppta i omklädningsrummet. Visste ni att jag alltid duschade sist och ensam för att slippa alla kommentarer på min kropp av de andra tjejerna. Att höra alla planer de andra tjejerna skulle göra på kvällen eller andra dagar. Helger och lov. Visste ni att killarna då fick komma in i duschen och titta på mig. Vissa stannade kvar och gjorde det. Andra blev generade och gick ut. Men var det någon som sa något till någon lärare? Nej!
Visste ni att när det hände så hade jag inget att dölja min kropp med. De hade ju snott mina kläder och handduk och gömt. Visste ni då att jag skämdes över min kropp. Satte mig ner och försökte dölja mina behag. Med ingenting. Att jag grät inombords. Att jag satt där ända tills de andra gick … Sen bröt ihop när ingen såg. Att jag sen naken fick leta mina kläder på toaletten, de var ofta där de låg, i papperskorgen. Visste ni att jag en gång blev matade med maskar.. eller matad… den gången hade jag tur och kom undan. De försökte mata mig. Vet inte hur. Det minns jag inte. Men jag minns att det var väldigt obehagligt att bli nertvingad på backen och få dem där i ansiktet.. slingrandes. Att jag hade fobi mot dem. Vet inte om jag fick det där eller om jag hade det tidigare. Visste ni om alla lappar jag fick? Med hån. Det var inga skämt. Även om de hävdade det när ni läste det. När ni väl såg något. Jag skulle tåla lite skämt. Inte vara så känslig. Alla skratt bakom min rygg. Synligt. Alla viskningar. Synligt. Jag skulle kunna fortsätta i all oändlighet med allt jag utsatts för. Men skulle bli en hel bok.
Alla ord om att jag inte var något. Kommer aldrig bli. Hur värdelös jag var. Det blev sanning det där tillslut. Det var så här det var. Jag visste inte varför. Visste ni att jag försökte att inte synas på rasterna? Jag ville vara ifred en stund. Visste ni att jag ofta låste in mig på toaletten och grät. Jag kunde ju inte gråta inför Er. Fast oftast fick jag bara vara ifred någon minut. Sen stod de där och knackade på dörren. Skrek saker. Men … det vara bara så. Jag var ful , värdelös, misslyckad och ett jävla missfoster. Visste ni att de kunde hjälpa mig att dö?
Ja ni var fantastiskt duktiga på att hitta lösningar. Tack! Vet inte hur många självmordstips jag fick. Eller tips på sätt att ni kunde döda mig och komma undan med det. Världen och skolan vore ju en sån bättre plats utan mig. Jag vet heller inte hur många diagnoser jag fick. Jag var väl mest CP och Mongolid. Vet ni! Jag trodde faktiskt ett tag på att ni hade rätt. Jag borde dö! Så ett tag hade jag det malande inom mig. Att dö! Jag ville inte! Men det kanske var lika bra. Det var ju fel på mig! Stort jävla fel. Jag gjorde ju alla så olyckliga. Tom min mamma och pappa. Jag retade alla bara genom att finnas till. Fast jag egentligen försökte att göra mig osynlig för att göra er till lags. Konstigt det där. Jag gör något ni vill. Att inte synas. Men ni letade alltid rätt på mig så jag skulle synas.
Ett tag, då och då när jag inte orkade mer. När jag blev sådär svag. Så övervägde jag alla tips jag fått. Om vilket som kunde vara det minst smärtsamma sättet att dö på. Det minst plågsamma. Det bästa sättet. Vilket som skulle vara enklast att genomföra. Världen vore ju sån bättre plats. Dessutom skulle jag ju slippa lida. Slippa må som jag gjorde. Bli fri. Jag skulle gjort er till lags. Undra om någon skulle saknat mig mer än föräldrarna? Förmodligen inte. Vad vore då livet värt att leva? Helt meningslöst.
Men jag gjorde det aldrig. Tog livet av mig alltså. Jag tillät er inte att ta livet av mig heller. Varför? Vet inte. Någonstans inom mig fanns det väl en styrka som inte jag inte trodde fanns. Varför skulle ni få det nöjet ? Men ni hade rätt då. Jag var ju helt enkelt förjävlig. Så därför höll jag mig undan så gott det gick. Men till vilken nytta? Ni hittade mig ju överallt i alla fall. Något retade ni er alltid på. Jag förtjänade ju att gråta mig till sömns varje natt. Svälja gråten på skolan. Vara utfryst. Hånad. Skrattad åt. Få fysisk och psykisk misshandel. Vara utan vänner. Inte vara med på aktiviteter utanför skolan som barn och ungdomar tillsammans ägnade sig åt. Tack och lov hade jag föräldrar som tillät mig ha fritidsintressen som dans, luftgevär och ridning. Utan det vet jag inte vad jag skulle gjort. Jag förtjänad att må illa och ha huvudvärk varje dag. År ut och år in. Att kräkas när man kom hem. Att svälja bort det på skolan. Jag förtjänade helt enkelt kroppslig värk. Att ha mörka tankar om mig själv att jag inte var värd att finnas till. Att det var fel på mig. Jag förtjänade att sova dåligt. Att tappa humöret inför mina föräldrar för ingenting. Bara för att jag var helt slut när jag kom hem. Visst ansåg ni att jag förtjänade det?
Men vet ni mina mobbare och lärare. Jag förlåter Er!
Jag förlåter er för att ni inte visste bättre. Jag förlåter er för era okunskaper. Jag förlåter er för det mesta. Men jag kommer aldrig någonsin förstå. Förstå varför det blev så här. Så länge? Att det bara fortsatte och fortsatte trots mina föräldrars kamp mot en bättre miljö i skolan. Rätten till att få leva normalt. Rätten att vara glad och sprallig som när jag var liten. Ni tog ifrån mig det. Den Elenor som ni såg på skolan. Det var aldrig jag. Jag blev någon jag inte ville vara. En annan person som intog en slags scen. Bara för att orka leva. Att orka gå igenom dagen. Det är ju trots allt skolplikt.
Som de fick kämpa. Till inte så stor nytta. Och varför kom inte föräldrarna till ” ledarna” på klassmöten, föräldrarmöten? Det är fortfarande en gåta. Ni kanske kom ibland. Mina föräldrar ringde er. Men det var ju jag som ljög och hittade på allting. Ja ni ansåg det.. ni föräldrar. Tillslut började jag tveka själv inombords. Hittade jag på allting??. Det är ju fel på mig så ja varför inte. Men jag talade ju bara sanning. Fast sanningen var en osanning. Eller hur blev det nu?
Jag vet att ni sitter och är irriterade och tycker jag är svag som inte kan släppa det här. Ni har rätt på ett sätt. Men inte på ett annat. Jag har också blivit mycket mycket stark.
Jag kommer alltid få leva med sår och ärr. Men jag vill tacka Er. För eftersom jag varit med om allt det här så har jag blivit så grymt stark och jag har förstått vad andra människor som varit i liknande situationer gått igenom. Ni har skapat en inneboende drivkraft att visa Er att jag visst finns. Att jag visst duger. Att jag visst har rätt att gå på denna jord och göra samma saker som ER. Göra vad jag vill. Försöka uppnå mina innersta drömmar precis som Er. Varför skulle jag inte det? Jag har sen några år förlåtit er och tackar er istället. Och jag vill nu bli en hjälpande och stöttande hand till alla som går igenom helvete dag ut och dag in. År ut och år in. Månad efter månad. Till de mobbade. Till föräldrar som har ett barn som är mobbat. Till skolpersonal. Jag vill finnas. Jag vill vara ett stöd. Jag vill göra något för Dig! Ja just dig!!
I slutet av 80- talet och på 90-talet visste man säkert om mobbning å sådant. Men hade väl kanske andra lösningsstrategier. Man kunde inte anmäla skolor eller de som utsatt mig för alla kränkningar och psykisk och fysisk misshandel och smärta jag fick stå ut med. Men på ett sätt är jag glad att jag inte var med om det idag i mobilernas och sociala mediernas värld. Frågan är om jag skulle ha gått levande ur det här då. Om jag skulle ha pallat med i 10 år? Men redan på den tiden så började jag väl redan runt 10 års ålder att tänka på mörka saker. Det kanske är bättre utan mig? Jag orkar inte känna så här. Varför är det fel på mig? Vad är det för fel på mig?
Men vet ni! Det finns hopp i mörkret. Jag vill hjälpa dig att se det lilla. Jag vill bli din kompis, din vän, ditt stöd. Jag vill ta din hand. Visa att någon finns. Du är inte ensam. Det finns en mening med allt. Det är inte ditt fel som blir utsatt! Du måste förstå det. Jag har idag som 30 plusare äntligen fått vänner, en stabil tillvaro. Jag har fått bättre självkänsla och självförtroende. Jag har vågat att ta stegen. Bit för bit. Det fanns mycket att bearbeta. Men det går att komma ur det. Idag är jag en positiv människa som ser ljust på livet. Våga tro att det finns en framtid ! Ge aldrig ! Aldrig någonsin upp! Kämpa! Du har också rätt att vandra på denna jord och uppnå dina drömmar. Glöm aldrig någonsin det!!
Elenor Bengtsson
E-post: bengtssone81@hotmail.se
Vem ska jag berätta för?
Barn som blir utsatta för kränkningar och mobbning berättar inte det för någon. De vet helt enkelt inte vem man ska vända sig till. De vet heller inte vem man ska gå till när de ser att någon annan blir trakasserad, kränkt eller mobbad.
Skammen att bli utsatt är så stor att man inte vill beklaga sig. -Det blir bara värre, brukar utsatta barn säga. Och det har alldeles rätt. För om inte de vuxna ingriper tillsammans med så stor kraft att kränkningarna upphör, så blir det bara värre. Den svenska hederskulturen säger ju att den som ”tjallar” ska bestraffas.
För att stoppa sexuella trakasserier, hån, utfrysning och mobbning måste alla vuxna kring barn samarbeta. Barn i en grupp ska inse att inblandade lärare, rektor och föräldrar tar ett gemensamt ansvar. Lyssnar, frågar, tar reda på, agerar och följer upp. Då kan vi, som det så förenklat kallas, ”stoppa mobbning”. Inte annars.
Så här enkelt kan en lärare göra: Dela ut en bit papper till alla i klassen och be att de skriver ner ett namn på den person i skolan de i förtroende kan vända sig till och berätta om övergrepp. Det kan vara vem som helst, mattanten, rektorn, lokalvårdaren, skolsköterskan, vaktmästaren eller kuratorn.
Ingen ska få se vad man skriver på lappen. Den ska kastas efter en liten stund. Men varje elev får en chans att reflektera. Om man som lärare ser att någon elev inte kan komma på något namn att skriva ner får man en gyllene chans att ta ett allvarligt samtal för att ställa frågan om varför han/hon inte känner ett sånt förtroende för en enda vuxen på skolan.
Och det ger anledning till att ställa frågan till skolledning och kolleger: Varför har vi elever på skolan som inte har någon enda vuxen att vända sig till när det visar sig att nolltoleransen mot kränkningar och mobbning bara är något vi säger eller skriver i likabehandlingsplanen.
Det är inte bara tafsandet.
Äntligen uppenbaras vidden av vad nästan alla kvinnor utsätts för överallt i vårt samhälle. Och hela tiden. Och tystnaden har varit så gott som total. Några enstaka kvinnors högljudda protester har mötts med ny tystnad, eller möjligen hån, eller ett skuldbeläggande av den utsatta. -Skyll dig själv….
Samma tystnad gäller fortfarande i det ännu större sammanhanget. Kränkningar handlar i sitt ursprung om att någon vill skaffa sig makt. Den enklaste vägen att imponera på, eller skrämma, sin omgivning är att hitta någon man kan göra sig lustig över, hitta ”fel” på, trycka till för dess utseende, intressen, dialekt, den som avviker från den rådande normen med beteende eller värderingar.
Nu ställer sig kvinnorna mangrant (!) upp och säger ifrån. Måtte det bli en framgång som förändrar! För att det ska bli ändring behövs mycket mer än ”insatser”. Samtalet om värderingarna bakom tafsandet och kränkningarna måste angå det stora flertalet människor. Tystnaden brytas. Det handlar inte om enstaka förövare och några enstaka kvinnor. Det började inte med några unga flyktingar och invandrare på torget i Köln på nyårsnatten 2015. Tafsande och kränkningar är ett strukturfel som i generationer tillåtits genomsyra vårt samhälle.
Skolan arbetar fortfarande med ”insatser”. Det vill säga att man hanterar mobbning som enstaka händelser. Man skickar de utsatta till kurator eller skolsköterska. Som om det var de utsatta som behöver behandling! Resultatet blir att de pekas ut, av sina mobbare, av den tysta majoriteten, och inför sig själva, som Problemet!
Vill vi stoppa kränkningar och mobbning måste vi ändra på struktur och värderingar. Tafsandet på kvinnor kommer att fortsätta. Mobbning på arbetsplatser och skolor kommer inte att ta slut för att några ”kändisar” eller andra förövare pekas ut. Det kan bara stoppas med vårt engagemang. Ja, vårt. Ditt och mitt. Allas. Vi köper inte det här beteendet längre. Vi säger ifrån. Och kräver ansvar från dem som har sitt ansvar att ta: chefer, lärare, föräldrar, rektorer, arbetskamrater, gubben på bussen, grannen, debattören, politikern, kompisen, ,,,,,,,,,,,,,,, Vi säger ifrån.
”Alla” trodde att det äntligen var klart, men…
https://www.svd.se/alliansen-och-sd-sviker-barnen-i-skolan
Det är tragiskt att man använder politiskt manipulerande i stället för att ta ansvar för att förbättra samhället för invånarna. Här finns ett tydligt behov och ett förslag till (åtminstone en början till) lösning. Men för att dumförklara sina politiska motståndare för att få en chans att vinna makten tar man till de mest märkliga svepskäl.
”– Det här är ju ingen garanti för mer kunskap utan det är en garanti för mer administration och mer blanketter för lärarna” säger Christer Nylander (L). Han är vice ordförande i riksdagens utbildningsutskott. Han om någon vet att det är huvudmannens (kommunens) ansvar att följa lagar och förordningar, inte enskilda lärare. ”– Att gå in och detaljstyra från politikernivå något som grundskolelärarna redan i dag gör känns väldigt konstigt” säger Stefan Jakobsson (SD), också i utbildningsutskottet, och avslöjar att han inte har en aning om hur det ser ut i skolan, trots hans välbetalda plats i riksdag och utskott. (Citaten ur Lärarnas tidning.)
MOBBNINGSFRI SKOLA 