Ska vi börja polisanmäla lärare nu?

Kap 2. När en lärare blir polisanmäld. Ur min bok En skola fri från mobbning.

Lärare har inför en debattartikel (https://www.svd.se/skolan-maktlos-nar-foraldrar-skapar-drev-mot-larare) framfört åsikten att anmälningar mot lärare inte ska utredas av Skolinspektionen. Det tar för mycket tid från undervisningen, hävdar man, det är polisen som ska utreda sådana anklagelser. Effekterna av en sådan idé har jag skrivit om i min bok. Hur skulle det underlätta arbetet för lärare, ja hur kan man ens tänka tanken? Det är inte ens naivt. Det är värre. Detta har jag berättat:

cropped-hela-omslaget.jpg

”Han var känd för att vara en av de bästa lärare en elev kan få. Han hade extremt goda ämneskunskaper, var engagerad i sitt ämne och i sina elever. Han tog sig an elever som ingen annan riktigt orkade med. De kom hem till hans familj och bara var där, bland kaniner, höns och hundar.”— Så skriver i Lärarnas Nyheter 2010 Silwa Claesson, lärare, lektor i didaktik och docent i pedagogik, senare professor, om Sven-Erik Hjalmarsson, slöjdlärare i Kungsbacka.

Vi var många som kände Sven-Erik. Men för de flesta var han helt enkelt ”Hjalmar”. Han var engagerad i många olika kretsar och överallt känd för att vara den som alltid både kunde och ville hjälpa till. När vi gjorde resor ihop var han den självklare ledaren med sin omtanke, entusiasm och fenomenala organisationsförmåga.

Det märkliga var, att var han än befann sig, samlades stora och små pojkar omkring Hjalmar. Många med stort teknikintresse, men kanske framför allt människor med lite udda utstrålning som gemensam nämnare. Pojkar som helt enkelt inte passade in i vanliga mallar, hade svårt med kompisar, men som hos Hjalmar blev sedda, fick hjälp, blev behövda och fick lära sig saker. Både praktiska handgrepp och verktyg för att hantera livet. Många är i dag mycket tacksamma för att de fick det stöd de behövde i livet av Hjalmar. Det hände att han kom på besök hos goda vänner med någon kille för att visa exempel på hur man kunde jobba, utveckla saker, ha kul på riktigt, trivas med livet. Som positiva förebilder. Ofta med några bullar i en påse, så det blev en fika med snack också.

I skolan fungerade det så, att han nästan alltid hade någon extra elev med på lektionerna. När andra lärare kände att de hade svårt att hantera en elev, hände det att de bad Hjalmar om hjälp. Och många av hans hjälpredor var också med på hans fritid. Han kom sällan hem direkt efter skolans slut.

En ”incident”

Men en dag, strax före skolavslutningen 2009, förändrades allt. En pojke i en klass for runt i slöjdsalen och bråkade bland bandsåg och andra farliga maskiner. Hjalmar ingrep genast för att hålla om och lugna ner pojken. Men pojken slet sig loss, sprang ut och hem och sa att Hjalmar slagit honom. Pappan blev upprörd och tog med pojken till vårdcentralen, som inte kunde hitta några märken på honom. Men pappan gick också till polisen med en anmälan om misshandel.

Skolans rektor kallade Hjalmar och pappan till ett möte. De talade i lugn och ro igenom vad som hänt, och pappan förklarade att han förstått att inget otillbörligt hade hänt, och att han skulle dra tillbaka sin polisanmälan.

Hjalmar

Ett halvt år senare, vid jultid, eller i januari, fick Hjalmar höra att elever och rektorn förhörts av polisen om händelsen. Barnen i klassen hade berättat för polisen att de inte sett något av vad han anklagades för. Hjalmar blev oerhört uppriven, hade ju trott, efter mötet med rektorn och pappan, att hela saken var utagerad. Alla i hans omgivning försökte lugna honom med att det skulle ha sin gång, att han ju inte hade något att frukta. Han hade ju inte gjort pojken illa. Och rektorn stod bakom honom och lovade stöd.

Hjalmar fick en kallelse till polisförhör den 4 februari 2010 och var mycket, mycket uppriven. De känslor som Hjalmar normalt hade nära till på ytan, låg nu utanpå. Han var orolig, talade i långa samtal med barndomsvänner och andra. Och med familjen, förstås. Han hade svårt att logiskt förstå, att det som var överenskommet ett halvt år tidigare skulle rivas upp igen. Utåtriktad som han alltid varit var han van vid att få kritik, men aldrig hade någon någonsin påstått att han skulle ha skadat någon.

Kvällen innan talade man länge hemma hos Hjalmar. Och man talade klarspråk. Han sa att han inte orkade längre, och kunde inte tänka sig att bli förhörd av polisen om misshandel av ett barn. Det hjälpte honom inte ens om han själv och alla andra visste att det inte var sant. Så småningom bedyrade han att inte göra något dramatiskt. Men när han blev ensam på natten tog ångesten överhanden. På morgonen var han död.

Den här förfärliga berättelsen väcker många frågor. Framför allt, hur skulle det ha kunnat förhindras? Hur ska vi se till att det händer igen? Vad lär Hjalmar oss alla, och skolan?

 

Annonser
Bild | Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s