Från att ha riktat sig till en mycken liten grupp föräldrar som anmäler skolor ”i onödan” vidgar nu en grupp lärare anklagelserna till samtliga föräldrar som anmäler skolor till Skolinspektionen. Och så talar man om vikten att samarbeta. Ställer man villkor om man vill samarbeta?

”För många föräldrar anmäler oss lärare” skriver 14 lärare i Aftonbladet i dag. https://www.aftonbladet.se/debatt/a/P3oBKp/for-manga-foraldrar-anmaler-oss-larare. De fortsätter: ”Under de senaste 12 åren har antalet anmälningar till Skolinspektionen femdubblats. Det är svårt att förklara ökningen på annat sätt än att föräldrar är mer benägna att anmäla” påstår de.

Utmärkt att lärare tar ton och vill reda ut något av skolans många problem! Lärare har varit tysta i den debatten alldeles för länge. Men när man pekar på att det är ”konflikter mellan elever” och föräldrars ökande benägenhet att anmäla sina barns skolproblem som menligt inverkar på lärarnas möjligheter att göra ett bra arbete, skorrar det illa med deras påstående att ”Vi strävar alltid efter ett väl fungerande samarbete mellan skola och hem—”. De känner naturligtvis till att många elever och föräldrar anklagar lärare på precis samma sätt. Det leder till ännu mer misstänksamhet och konflikter. Att kasta skuld leder aldrig till samarbete.

Skolinspektionen har inte funnits i 12 år, bara sedan 1 oktober 2008. Barn- och elevombudet tillkom 1 maj 2005. Innan dess fanns ingen möjlighet alls för en vårdnadshavare att anmäla vad man menar var missförhållanden i sitt barns skola. Långa, uppslitande processer hade pågått om sådant i rättegångar, ända upp i HD. Möjligen kunde man vända sig direkt till Skolverket och be om en utredning. BEO och SI tillkom för att staten efter de stora skolreformerna på 90-talet sett att det fanns stora brister i hur skolor levde upp till skollagen och andra styrdokument.

En vanlig myt i personalrummen i skolorna och allmänhetens föreställningsvärld är att föräldrar (och elever!) mer eller mindre har tagit över och bestämmer i skolorna. Det är en vulgärdebatt som beror på att kunskap och praxis om skolans styrsystem är mycket oklar. Lärarna skriver i artikeln att ”Huvudman har ett ansvar att skapa tydliga ramar för föräldrakontakten, inte bara för lärarna utan också för föräldrarna”. Men så står det inte i  skollagen. Det närmaste skollagen kommer är att —”barnen, eleverna och vårdnadshavarna informeras om förslag till beslut i sådana frågor — och ges tillfälle att komma med synpunkter innan beslut fattas.” (Skollagen Kap4 §14) Det är skolan (rektor) som bestämmer! Föräldrar har bara rätt till information om rektors beslut. Det är en avgörande skillnad!

Elever och föräldrar har skolplikt i Sverige. Om skolan inte fungerar för barnen tvingas man som förälder skicka dit dem ändå. Och anmälningarna är bara toppen av det isberg av för tusentals barn dysfunktionella skolor. Det vet lärarna! Kan man på grund av arbete eller bostad inte byta eller flytta kan en anmälan vara det yttersta halmstrået att hoppas  på att  skolan ska lyssna och förändra.

I viss mån kan det bero på en enskild lärares kompetens och förmåga att klara ut svåra situationer. Men det finns ju ett ansvar mycket högre upp som man som lärare ska vända sig till när relationer gnisslar. Och det är, märkligt nog, samma strukturella problematik som för den oroliga föräldern! Vänder man sig till rektorn för att få hjälp, men inte blir lyssnad på, vart tar man då vägen?

För den oroliga föräldern kan man, i bästa fall, känna till att det är skolans huvudman som har det yttersta ansvaret för att skolan fungerar efter sina styrdokument. Men gör man en anmälan till SI eller BEO blir man numera närmast regelmässigt orosanmäld till kommunens socialtjänst som möjlig olämplig förälder! Skulle det gå så långt, att min anmälan leder till rättegång och skadestånd, har huvudmannen finurligt lärt sig kringgå det genom att teckna en försäkring för detta.

Det är inte elever eller föräldrar ni ska ge ansvar för skolans problem. Utan dem behövs inga lärare alls. De finns där som en enorm outnyttjad resurs, när man kan få det att fungera. Men det är din huvudmans ansvar att du som lärare har de kunskaper, fortbildningar, antal kolleger, lagom stora grupper, material, hjälpmedel och framför allt arbetstid du behöver, för att fullgöra ditt svåra men fantastiska uppdrag, att vara lärare. Vänd dig till huvudmannen! Huvudman är politikerna (inte tjänstemännen!) i 290 kommuner och styrelserna i ca 800 fristående skolor.

Skollagen 2 Kap §8

Huvudmannens ansvar för utbildningen

8 § Huvudmannen ansvarar för att utbildningen genomförs i enlighet med bestämmelserna i denna lag, föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen och de bestämmelser för utbildningen som kan finnas i andra författningar.

Kommuners resursfördelning

8 a § Kommuner ska fördela resurser till utbildning inom skolväsendet efter barnens och elevernas olika förutsättningar och behov. Lag (2014:458).

Claes Jenninger, lärare i 30 år från mellanstadium till lärarutbildningar, författare, föreläsare.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=4822013

Det här programmet från 2011 sprids nu åter i den hätska debatten om föräldrar i skolan. Sju personer anställda i skolor och en polis (!) intervjuas. Inte en enda förälder eller vårdnadshavare finns med. Jag säger som en rektor får säga i programmet oemotsagd: ” Jag börjar se ett mönster här.” Med utgångspunkt (2011!) från Södermalm i Stockholm uttalar sig dessa personer utan någon som helst kunskap om mer än sig själva om allt möjligt som föräldrar gör och inte gör, till och med hur de tänker! I stället för att ta konflikt med sina barn väljer man att ta den med skolan, till exempel. Om några föräldrar på Söder skriver elaka mail, var är föräldrarna till de 50000-60000 barn som mobbas varje dag i skolan? Hur försöker de kommunicera med sina barns lärare och rektorer, är de alla också ovettiga ? Eller hur blir de bemötta med sin oro?

Det tycks vara ett utpräglat stockholmsfenomen, dessutom. Utanför huvudstaden tyckte man inte det var mödan värt att fråga någon heller.

https://www.e-pages.dk/svenskadagbladet/49518/article/686811/4/1/render/?token=6ff2c6d80bdc0f37cda2bfbbc68a19b3

Och nu lyfter ett av lärarförbunden kampen mot föräldrarna igen. Veckan innan debatterade jag saken med undertecknaren Simon Sandström. Han vill ”avlasta” anmälningarna mot missförhållanden i skolor genom att anmälan mot lärare ska utredas av polis! När du som mamma eller pappa förstår att en lärare bär sig illa åt mot ditt barn, eller att ditt barn inte får hjälp av sin lärare, du har kontaktat läraren och kanske rektorn och skolans huvudman, men upptäckt att de sluter leden och försvarar varandra, då ska polisen utreda saken?

Det är så infantilt att man bara gapar. Polis och åklagare utreder inte ens när skolledare och -tjänstemän fått svidande kritik av Skolinspektionen och blivit polisanmälda. Det sorgliga med hans vildsinta anklagelser mot föräldrar är att många lärare, jag hoppas oreflekterat, ställer upp och klickar sitt ”gilla” till hans skriverier.  Jag diskuterade länge med det här skyddsombudet för LR, men gav upp när han skrev: -Vi går hårt åt föräldrar när det behövs. Tack, det visste vi redan, vi 60 000 föräldrar till barn som riskerar att gå under av kränkningar och mobbning eller tvingas in i stora klasser där de inte med sina diagnoser och andra svårigheter har en chans att uppnå de mål alla barn har rätt till.