TROTS föräldrars engagemang, eller PÅ GRUND AV att föräldrar ”lägger sig i”?

Från att ha riktat sig till en mycken liten grupp föräldrar som anmäler skolor ”i onödan” vidgar nu en grupp lärare anklagelserna till samtliga föräldrar som anmäler skolor till Skolinspektionen. Och så talar man om vikten att samarbeta. Ställer man villkor om man vill samarbeta?

”För många föräldrar anmäler oss lärare” skriver 14 lärare i Aftonbladet i dag. https://www.aftonbladet.se/debatt/a/P3oBKp/for-manga-foraldrar-anmaler-oss-larare. De fortsätter: ”Under de senaste 12 åren har antalet anmälningar till Skolinspektionen femdubblats. Det är svårt att förklara ökningen på annat sätt än att föräldrar är mer benägna att anmäla” påstår de.

Utmärkt att lärare tar ton och vill reda ut något av skolans många problem! Lärare har varit tysta i den debatten alldeles för länge. Men när man pekar på att det är ”konflikter mellan elever” och föräldrars ökande benägenhet att anmäla sina barns skolproblem som menligt inverkar på lärarnas möjligheter att göra ett bra arbete, skorrar det illa med deras påstående att ”Vi strävar alltid efter ett väl fungerande samarbete mellan skola och hem—”. De känner naturligtvis till att många elever och föräldrar anklagar lärare på precis samma sätt. Det leder till ännu mer misstänksamhet och konflikter. Att kasta skuld leder aldrig till samarbete.

Skolinspektionen har inte funnits i 12 år, bara sedan 1 oktober 2008. Barn- och elevombudet tillkom 1 maj 2005. Innan dess fanns ingen möjlighet alls för en vårdnadshavare att anmäla vad man menar var missförhållanden i sitt barns skola. Långa, uppslitande processer hade pågått om sådant i rättegångar, ända upp i HD. Möjligen kunde man vända sig direkt till Skolverket och be om en utredning. BEO och SI tillkom för att staten efter de stora skolreformerna på 90-talet sett att det fanns stora brister i hur skolor levde upp till skollagen och andra styrdokument.

En vanlig myt i personalrummen i skolorna och allmänhetens föreställningsvärld är att föräldrar (och elever!) mer eller mindre har tagit över och bestämmer i skolorna. Det är en vulgärdebatt som beror på att kunskap och praxis om skolans styrsystem är mycket oklar. Lärarna skriver i artikeln att ”Huvudman har ett ansvar att skapa tydliga ramar för föräldrakontakten, inte bara för lärarna utan också för föräldrarna”. Men så står det inte i  skollagen. Det närmaste skollagen kommer är att —”barnen, eleverna och vårdnadshavarna informeras om förslag till beslut i sådana frågor — och ges tillfälle att komma med synpunkter innan beslut fattas.” (Skollagen Kap4 §14) Det är skolan (rektor) som bestämmer! Föräldrar har bara rätt till information om rektors beslut. Det är en avgörande skillnad!

Elever och föräldrar har skolplikt i Sverige. Om skolan inte fungerar för barnen tvingas man som förälder skicka dit dem ändå. Och anmälningarna är bara toppen av det isberg av för tusentals barn dysfunktionella skolor. Det vet lärarna! Kan man på grund av arbete eller bostad inte byta eller flytta kan en anmälan vara det yttersta halmstrået att hoppas  på att  skolan ska lyssna och förändra.

I viss mån kan det bero på en enskild lärares kompetens och förmåga att klara ut svåra situationer. Men det finns ju ett ansvar mycket högre upp som man som lärare ska vända sig till när relationer gnisslar. Och det är, märkligt nog, samma strukturella problematik som för den oroliga föräldern! Vänder man sig till rektorn för att få hjälp, men inte blir lyssnad på, vart tar man då vägen?

För den oroliga föräldern kan man, i bästa fall, känna till att det är skolans huvudman som har det yttersta ansvaret för att skolan fungerar efter sina styrdokument. Men gör man en anmälan till SI eller BEO blir man numera närmast regelmässigt orosanmäld till kommunens socialtjänst som möjlig olämplig förälder! Skulle det gå så långt, att min anmälan leder till rättegång och skadestånd, har huvudmannen finurligt lärt sig kringgå det genom att teckna en försäkring för detta.

Det är inte elever eller föräldrar ni ska ge ansvar för skolans problem. Utan dem behövs inga lärare alls. De finns där som en enorm outnyttjad resurs, när man kan få det att fungera. Men det är din huvudmans ansvar att du som lärare har de kunskaper, fortbildningar, antal kolleger, lagom stora grupper, material, hjälpmedel och framför allt arbetstid du behöver, för att fullgöra ditt svåra men fantastiska uppdrag, att vara lärare. Vänd dig till huvudmannen! Huvudman är politikerna (inte tjänstemännen!) i 290 kommuner och styrelserna i ca 800 fristående skolor.

Skollagen 2 Kap §8

Huvudmannens ansvar för utbildningen

8 § Huvudmannen ansvarar för att utbildningen genomförs i enlighet med bestämmelserna i denna lag, föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen och de bestämmelser för utbildningen som kan finnas i andra författningar.

Kommuners resursfördelning

8 a § Kommuner ska fördela resurser till utbildning inom skolväsendet efter barnens och elevernas olika förutsättningar och behov. Lag (2014:458).

Claes Jenninger, lärare i 30 år från mellanstadium till lärarutbildningar, författare, föreläsare.

Ska vi börja polisanmäla lärare nu?

Kap 2. När en lärare blir polisanmäld. Ur min bok En skola fri från mobbning.

Lärare har inför en debattartikel (https://www.svd.se/skolan-maktlos-nar-foraldrar-skapar-drev-mot-larare) framfört åsikten att anmälningar mot lärare inte ska utredas av Skolinspektionen. Det tar för mycket tid från undervisningen, hävdar man, det är polisen som ska utreda sådana anklagelser. Effekterna av en sådan idé har jag skrivit om i min bok. Hur skulle det underlätta arbetet för lärare, ja hur kan man ens tänka tanken? Det är inte ens naivt. Det är värre. Detta har jag berättat:

cropped-hela-omslaget.jpg

”Han var känd för att vara en av de bästa lärare en elev kan få. Han hade extremt goda ämneskunskaper, var engagerad i sitt ämne och i sina elever. Han tog sig an elever som ingen annan riktigt orkade med. De kom hem till hans familj och bara var där, bland kaniner, höns och hundar.”— Så skriver i Lärarnas Nyheter 2010 Silwa Claesson, lärare, lektor i didaktik och docent i pedagogik, senare professor, om Sven-Erik Hjalmarsson, slöjdlärare i Kungsbacka.

Vi var många som kände Sven-Erik. Men för de flesta var han helt enkelt ”Hjalmar”. Han var engagerad i många olika kretsar och överallt känd för att vara den som alltid både kunde och ville hjälpa till. När vi gjorde resor ihop var han den självklare ledaren med sin omtanke, entusiasm och fenomenala organisationsförmåga.

Det märkliga var, att var han än befann sig, samlades stora och små pojkar omkring Hjalmar. Många med stort teknikintresse, men kanske framför allt människor med lite udda utstrålning som gemensam nämnare. Pojkar som helt enkelt inte passade in i vanliga mallar, hade svårt med kompisar, men som hos Hjalmar blev sedda, fick hjälp, blev behövda och fick lära sig saker. Både praktiska handgrepp och verktyg för att hantera livet. Många är i dag mycket tacksamma för att de fick det stöd de behövde i livet av Hjalmar. Det hände att han kom på besök hos goda vänner med någon kille för att visa exempel på hur man kunde jobba, utveckla saker, ha kul på riktigt, trivas med livet. Som positiva förebilder. Ofta med några bullar i en påse, så det blev en fika med snack också.

I skolan fungerade det så, att han nästan alltid hade någon extra elev med på lektionerna. När andra lärare kände att de hade svårt att hantera en elev, hände det att de bad Hjalmar om hjälp. Och många av hans hjälpredor var också med på hans fritid. Han kom sällan hem direkt efter skolans slut.

En ”incident”

Men en dag, strax före skolavslutningen 2009, förändrades allt. En pojke i en klass for runt i slöjdsalen och bråkade bland bandsåg och andra farliga maskiner. Hjalmar ingrep genast för att hålla om och lugna ner pojken. Men pojken slet sig loss, sprang ut och hem och sa att Hjalmar slagit honom. Pappan blev upprörd och tog med pojken till vårdcentralen, som inte kunde hitta några märken på honom. Men pappan gick också till polisen med en anmälan om misshandel.

Skolans rektor kallade Hjalmar och pappan till ett möte. De talade i lugn och ro igenom vad som hänt, och pappan förklarade att han förstått att inget otillbörligt hade hänt, och att han skulle dra tillbaka sin polisanmälan.

Hjalmar

Ett halvt år senare, vid jultid, eller i januari, fick Hjalmar höra att elever och rektorn förhörts av polisen om händelsen. Barnen i klassen hade berättat för polisen att de inte sett något av vad han anklagades för. Hjalmar blev oerhört uppriven, hade ju trott, efter mötet med rektorn och pappan, att hela saken var utagerad. Alla i hans omgivning försökte lugna honom med att det skulle ha sin gång, att han ju inte hade något att frukta. Han hade ju inte gjort pojken illa. Och rektorn stod bakom honom och lovade stöd.

Hjalmar fick en kallelse till polisförhör den 4 februari 2010 och var mycket, mycket uppriven. De känslor som Hjalmar normalt hade nära till på ytan, låg nu utanpå. Han var orolig, talade i långa samtal med barndomsvänner och andra. Och med familjen, förstås. Han hade svårt att logiskt förstå, att det som var överenskommet ett halvt år tidigare skulle rivas upp igen. Utåtriktad som han alltid varit var han van vid att få kritik, men aldrig hade någon någonsin påstått att han skulle ha skadat någon.

Kvällen innan talade man länge hemma hos Hjalmar. Och man talade klarspråk. Han sa att han inte orkade längre, och kunde inte tänka sig att bli förhörd av polisen om misshandel av ett barn. Det hjälpte honom inte ens om han själv och alla andra visste att det inte var sant. Så småningom bedyrade han att inte göra något dramatiskt. Men när han blev ensam på natten tog ångesten överhanden. På morgonen var han död.

Den här förfärliga berättelsen väcker många frågor. Framför allt, hur skulle det ha kunnat förhindras? Hur ska vi se till att det händer igen? Vad lär Hjalmar oss alla, och skolan?

 

När skolan lägger ansvaret på föräldrar.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=4822013

Det här programmet från 2011 sprids nu åter i den hätska debatten om föräldrar i skolan. Sju personer anställda i skolor och en polis (!) intervjuas. Inte en enda förälder eller vårdnadshavare finns med. Jag säger som en rektor får säga i programmet oemotsagd: ” Jag börjar se ett mönster här.” Med utgångspunkt (2011!) från Södermalm i Stockholm uttalar sig dessa personer utan någon som helst kunskap om mer än sig själva om allt möjligt som föräldrar gör och inte gör, till och med hur de tänker! I stället för att ta konflikt med sina barn väljer man att ta den med skolan, till exempel. Om några föräldrar på Söder skriver elaka mail, var är föräldrarna till de 50000-60000 barn som mobbas varje dag i skolan? Hur försöker de kommunicera med sina barns lärare och rektorer, är de alla också ovettiga ? Eller hur blir de bemötta med sin oro?

Det tycks vara ett utpräglat stockholmsfenomen, dessutom. Utanför huvudstaden tyckte man inte det var mödan värt att fråga någon heller.

https://www.e-pages.dk/svenskadagbladet/49518/article/686811/4/1/render/?token=6ff2c6d80bdc0f37cda2bfbbc68a19b3

Och nu lyfter ett av lärarförbunden kampen mot föräldrarna igen. Veckan innan debatterade jag saken med undertecknaren Simon Sandström. Han vill ”avlasta” anmälningarna mot missförhållanden i skolor genom att anmälan mot lärare ska utredas av polis! När du som mamma eller pappa förstår att en lärare bär sig illa åt mot ditt barn, eller att ditt barn inte får hjälp av sin lärare, du har kontaktat läraren och kanske rektorn och skolans huvudman, men upptäckt att de sluter leden och försvarar varandra, då ska polisen utreda saken?

Det är så infantilt att man bara gapar. Polis och åklagare utreder inte ens när skolledare och -tjänstemän fått svidande kritik av Skolinspektionen och blivit polisanmälda. Det sorgliga med hans vildsinta anklagelser mot föräldrar är att många lärare, jag hoppas oreflekterat, ställer upp och klickar sitt ”gilla” till hans skriverier.  Jag diskuterade länge med det här skyddsombudet för LR, men gav upp när han skrev: -Vi går hårt åt föräldrar när det behövs. Tack, det visste vi redan, vi 60 000 föräldrar till barn som riskerar att gå under av kränkningar och mobbning eller tvingas in i stora klasser där de inte med sina diagnoser och andra svårigheter har en chans att uppnå de mål alla barn har rätt till.