Barn som blir utsatta för kränkningar och mobbning berättar inte det för någon. De vet helt enkelt inte vem man ska vända sig till. De vet heller inte vem man ska gå till när de ser att någon annan blir trakasserad, kränkt eller mobbad.
Skammen att bli utsatt är så stor att man inte vill beklaga sig. -Det blir bara värre, brukar utsatta barn säga. Och det har alldeles rätt. För om inte de vuxna ingriper tillsammans med så stor kraft att kränkningarna upphör, så blir det bara värre. Den svenska hederskulturen säger ju att den som ”tjallar” ska bestraffas.
För att stoppa sexuella trakasserier, hån, utfrysning och mobbning måste alla vuxna kring barn samarbeta. Barn i en grupp ska inse att inblandade lärare, rektor och föräldrar tar ett gemensamt ansvar. Lyssnar, frågar, tar reda på, agerar och följer upp. Då kan vi, som det så förenklat kallas, ”stoppa mobbning”. Inte annars.
Så här enkelt kan en lärare göra: Dela ut en bit papper till alla i klassen och be att de skriver ner ett namn på den person i skolan de i förtroende kan vända sig till och berätta om övergrepp. Det kan vara vem som helst, mattanten, rektorn, lokalvårdaren, skolsköterskan, vaktmästaren eller kuratorn.
Ingen ska få se vad man skriver på lappen. Den ska kastas efter en liten stund. Men varje elev får en chans att reflektera. Om man som lärare ser att någon elev inte kan komma på något namn att skriva ner får man en gyllene chans att ta ett allvarligt samtal för att ställa frågan om varför han/hon inte känner ett sånt förtroende för en enda vuxen på skolan.
Och det ger anledning till att ställa frågan till skolledning och kolleger: Varför har vi elever på skolan som inte har någon enda vuxen att vända sig till när det visar sig att nolltoleransen mot kränkningar och mobbning bara är något vi säger eller skriver i likabehandlingsplanen.
MOBBNINGSFRI SKOLA 