Vem ska jag berätta för?

Barn som blir utsatta för kränkningar och mobbning berättar inte det för någon. De vet helt enkelt inte vem man ska vända sig till. De vet heller inte vem man ska gå till när de ser att någon annan blir trakasserad, kränkt eller mobbad.

Skammen att bli utsatt är så stor att man inte vill beklaga sig. -Det blir bara värre, brukar utsatta barn säga. Och det har alldeles rätt. För om inte de vuxna ingriper tillsammans med så stor kraft att kränkningarna upphör, så blir det bara värre. Den svenska hederskulturen säger ju att den som ”tjallar” ska bestraffas.

För att stoppa sexuella trakasserier, hån, utfrysning och mobbning måste alla vuxna kring barn samarbeta. Barn i en grupp ska inse att inblandade lärare, rektor och föräldrar tar ett gemensamt ansvar. Lyssnar, frågar, tar reda på, agerar och följer upp. Då kan vi, som det så förenklat kallas, ”stoppa mobbning”. Inte annars.

Så här enkelt kan en lärare göra: Dela ut en bit papper till alla i klassen och be att de skriver ner ett namn på den person i skolan de i förtroende kan vända sig till och berätta om övergrepp. Det kan vara vem som helst, mattanten, rektorn, lokalvårdaren, skolsköterskan, vaktmästaren eller kuratorn.

Ingen ska få se vad man skriver på lappen. Den ska kastas efter en liten stund. Men varje elev får en chans att reflektera. Om man som lärare ser att någon elev inte kan komma på något namn att skriva ner får man en gyllene chans att ta ett allvarligt samtal för att ställa frågan om varför han/hon inte känner ett sånt förtroende för en enda vuxen på skolan.

Och det ger anledning till att ställa frågan till skolledning och kolleger: Varför har vi elever på skolan som inte har någon enda vuxen att vända sig till när det visar sig att nolltoleransen mot kränkningar och mobbning bara är något vi säger eller skriver i likabehandlingsplanen.

https://www.aftonbladet.se/a/wyKnP

Det är inte bara tafsandet.

tafsad

Äntligen uppenbaras vidden av vad nästan alla kvinnor utsätts för överallt i vårt samhälle. Och hela tiden. Och tystnaden har varit så gott som total. Några enstaka kvinnors högljudda protester har mötts med ny tystnad, eller möjligen hån, eller ett skuldbeläggande av den utsatta. -Skyll dig själv….

Samma tystnad gäller fortfarande i det ännu större sammanhanget. Kränkningar handlar i sitt ursprung om att någon vill skaffa sig makt. Den enklaste vägen att imponera på, eller skrämma, sin omgivning är att hitta någon man kan göra sig lustig över, hitta ”fel” på, trycka till för dess utseende, intressen, dialekt, den som avviker från den rådande normen med beteende eller värderingar.

Nu ställer sig kvinnorna mangrant (!) upp och säger ifrån. Måtte det bli en framgång som förändrar! För att det ska bli ändring behövs mycket mer än ”insatser”. Samtalet om värderingarna bakom tafsandet och kränkningarna måste angå det stora flertalet människor. Tystnaden brytas. Det handlar inte om enstaka förövare och några enstaka kvinnor. Det började inte med några unga flyktingar och invandrare på torget i Köln på nyårsnatten 2015. Tafsande och kränkningar är ett strukturfel som i generationer tillåtits genomsyra vårt samhälle.

Skolan arbetar fortfarande med ”insatser”. Det vill säga att man hanterar mobbning som enstaka händelser. Man skickar de utsatta till kurator eller skolsköterska. Som om det var de utsatta som behöver behandling! Resultatet blir att de pekas ut, av sina mobbare, av den tysta majoriteten, och inför sig själva, som Problemet!

Vill vi stoppa kränkningar och mobbning måste vi ändra på struktur och värderingar. Tafsandet på kvinnor kommer att fortsätta. Mobbning på arbetsplatser och skolor kommer inte att ta slut för att några ”kändisar” eller andra förövare pekas ut. Det kan bara stoppas med vårt engagemang. Ja, vårt. Ditt och mitt. Allas. Vi köper inte det här beteendet längre. Vi säger ifrån. Och kräver ansvar från dem som har sitt ansvar att ta: chefer, lärare, föräldrar, rektorer, arbetskamrater, gubben på bussen, grannen, debattören, politikern, kompisen, ,,,,,,,,,,,,,,, Vi säger ifrån.

”Alla” trodde att det äntligen var klart, men…

https://www.svd.se/alliansen-och-sd-sviker-barnen-i-skolan

Det är tragiskt att man använder politiskt manipulerande i stället för att ta ansvar för att förbättra samhället för invånarna. Här finns ett tydligt behov och ett förslag till (åtminstone en början till) lösning. Men för att dumförklara sina politiska motståndare för att få en chans att vinna makten tar man till de mest märkliga svepskäl.

– Det här är ju ingen garanti för mer kunskap utan det är en garanti för mer administration och mer blanketter för lärarna” säger Christer Nylander (L). Han är vice ordförande i riksdagens utbildningsutskott. Han om någon vet att det är huvudmannens (kommunens) ansvar att följa lagar och förordningar, inte enskilda lärare.  ”– Att gå in och detaljstyra från politikernivå något som grundskolelärarna redan i dag gör känns väldigt konstigt” säger Stefan Jakobsson (SD), också i utbildningsutskottet, och avslöjar att han inte har en aning om hur det ser ut i skolan, trots hans välbetalda plats i riksdag och utskott. (Citaten ur Lärarnas tidning.)