Bemöta lärare och rektor lågaffektivt?

Många har varit i den förfärliga situationen, att skolan inte fungerar för deras barn. Jag också. Och det som är ännu värre, att bli avvisad när man försöker samtala med lärare eller rektor om problemet. Jag visste inte att min strid med skolan var på liv och död.

Striden kan handla om att det är så oroligt i klassen att mitt barn inte kan arbeta, att skolan inte tar hänsyn till allergier, att barnet inte får den hjälp det behöver, att omklädningsrummet är ett inferno av kränkningar, att en lärare är spydig, att mitt barn har en funktionsnedsättning som skolan inte tar hänsyn till, att man låtsas inte se mobbningen. Och så vidare, och så vidare.

När jag kontaktar skolan är det för att jag noterat att mitt barn inte har det bra, och att jag vill tillsammans med lärare eller rektor göra situationen bättre. Och dessvärre händer det ofta att skolan vänder ryggen till, inte lyssnar, uppfattar min kontakt som kritik, slår ifrån sig och säger att mitt problem inte finns, att jag inbillar mig, att det är barnet som ställer till problemen, att man inte kan ta hänsyn till alla udda önskemål. Och så vidare, och så vidare.

Konflikten mellan en skola och en förälder är totalt ojämlik. Skolan är en myndighet, bygger på regelverk och lagar, har en egen kultur med kollegialitet, eget uttalat och outtalat regelverk och rutiner och ett eget språkbruk. Som förälder är man ensam med all sin oro, sin bild av händelser och situationer som man inte kan bevisa har hänt. Och med en gnagande oro i kroppen att det håller på att gå illa för mitt barn.

Om man hamnar i den låsningen behöver man hjälp. Det vill säga, det är ditt barn som behöver din hjälp! Och det är på ditt ansvar som mamma eller pappa att göra ert bästa för att komma ur situationen på ett bra sätt. Det är helt övermänskligt att man ska klara det på egen hand och dessutom rädd.

Du som förälder behöver någonstans att avlasta din frustration, tala med någon klok som hjälper dig att se situationen klart. Kanske uttala besvärjelser över dem som inte lyssnar. Släppa ut vrede och förtvivlan. Men det hjälper knappast ditt barns situation. Han eller hon behöver en förälder som behärskar situationen lågaffektivt, dvs kan lyssna, möta skolpersonalens påståenden med kunskap och relevanta argument. Det handlar ju om att komma fram till den bästa tänkbara överenskommelse för hur ditt barns skola ska fungera i framtiden. Den personal du möter på andra sidan bordet är ju de personer som kommer att möta ditt barn, varje dag. Oavsett vad du tänker om dem.

Hur ska man klara det? Det gör man inte själv. Det är där man måste hitta den rätta hjälpen. Hitta den som följer med på mötet, sätter sig in i situationen, vet vilka krav man kan ställa på skolan, som hjälper dig att lyssna så att de också lyssnar på dig, som kan göra det aggressionsladdade mötet, kryddat med ömsesidig misstänksamhet,  till ett tillitsfullt samarbetssamtal om ditt barn.

När jag satt ensam med skräcken för vad som hände med min pojke i skolan hade jag ingen som hjälpte mig att se klart, att begära möten där jag kunde vinna personalen över till att lösa min pojkes utsatta situation. Skollagen och andra bestämmelser hade jag mycket vaga uppfattningar om. Såg personalen som fiender. Tänk om jag haft en sådan person! Hade det kunnat rädda hans liv?  Jag ropade på hjälp, blev lovad saker man inte hade minsta lust att genomföra. Blev avvisad, det fanns inget problem. Det var jag som var en ”jobbig” pappa. En klok människa som inte var så skärrad som jag skulle kanske fått dem att lyssna, att släppa sin prestige.

Men jag hade INTE haft någon hjälp av någon som nu kallar sig medföljare och som säger sig ge stöd åt föräldrar i den situationen. En som ”stöttar” med aggressiva utfall på slutna sidor till föräldrar om skolpersonal som : —” Det enda de tycks ha koll på är att fylla i sina egna timrapporter för att få ut sin feta lön. Om vi vanliga dödliga hade skött våra jobb så dåligt och slarvigt hade bi fått sparken för länge sedan, kanske hamnat i fängelse!”— eller  ”Det finns en särskild plats i helvetet för lärare, rektorer och elevhälsoteam som vägrar (alternativt förhalar eller låtsas glömma tills det är för sent) lämna ut nödvändiga dokument, t.ex. förteckning över vilka mål som uppnåtts enligt betygskriterierna i varje ämne, IUP, elevakt osv till vårdnadshavare för elev som bytt skola”—. Eller tycker att det är läge att ta struptag på rektorn.

Det är inte ens högaffektivt. Att kalla ut till krig mot en övermakt har aldrig löst konflikter. Den attityden krossar alla möjligheter att hitta öppningar till ömsesidigt ansvar och samarbete kring ditt barn.

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Bemöta lärare och rektor lågaffektivt?

  1. Gunilla Carlsson Kendall skriver:

    Tack för en väldigt bra beskrivning av dynamiken i en sådan här situation. Som du skriver är relationen ojämlik. Skolans personal har tyngsta ansvaret för att möta oron, ta den på allvar och ingripa i sådant som händer pi skolan, men hur man som förälder agerar spelar också roll för hur samarbetet utvecklas (eller inte). Hur vi möter varandra är till syvende och sist alldeles grundläggandet för att föräldrar och skolans personal ska kunna hjälpa eleven/barnet.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s