2006 infördes Barn-och elevombudet samtidigt med en skarp skollag riktad mot skolans huvudman som ansvarig för att stoppa kränkande särbehandling. På World anti-bullying forum 2017 i Solna sammanfattar Lars Arrhenius den 8 maj 2017 erfarenheterna av 10 år med den svenska lagstiftningen. De visar på att orostalen inte har minskat. Snarast ökat!

Ur BEOs statistik för 2016.

Under 2016 har det kommit in 1 869 anmälningar om kränkande behandling till Barn- och Elevombudet (BEO) och Skolinspektionen. Det är en ökning med 21 procent jämfört med 2015.

Under 2016 innehöll 69 procent av anmälningarna att en eller flera elever kränkt en annan elev. I 42 procent av anmälningarna uppgav anmälaren att en lärare, rektor eller annan skolpersonal varit den som kränkt.

Under 2016 har BEO och Skolinspektionen konstaterat att huvudmannen eller skolan brustit i sin hantering när en elev blivit utsatt för kränkande behandling i 824 fall.

Barn- och elevombudet har begärt skadestånd i 58 fall under 2016. I 42 av dessa har huvudmännen vid halvårsskiftet medgivit de framställda kraven på skadestånd och i två fall har huvudmannen betalat ett lägre belopp överenskommet efter förlikning. I 7 ärenden avvaktas huvudmannens inställning till kravet och i 7 ärenden har huvudmannen motsatt sig att betala.

Det är svårt att tolka den statistiken som att föräldrar och barn endast blivit mer benägna att anmäla. Möjligen kan man se det som att det kommer in fler anmälningar som inte har tillräckligt underlag för att BEO ska kunna fatta beslut och ställa krav på huvudmän. Det är ju stor skillnad på antal anmälningar och begärda skadestånd.

Men man måste efter tio år ställa sig frågan om det var värt besväret att lägga så stora resurser på en myndighet som inte kunnat förändra vardagen för eleverna i skolan. Om det inte lett till positiva förändringar, kan man inte lika gärna lägga ner både BEO och Skolinspektionen? Självklart inte, även om det finns krafter, som agerar med kritik mot båda. Inte bara huvudmän och skolor, utan även föräldrar har engagerat sig för att fokusera sin kritik mot de enda myndigheter (förutom BO) som är till för att ta tillvara barnens intressen!

Lex Johanna eller Lex Måns?

I sin redovisning av BEO berättar Lars Arrhenius om bakgrunden till hur lagen kom till. Kränkningar och mobbning hade prövats juridiskt med tidigare lagstiftning, och misslyckats med att skärpa lagskyddet för elever. Johanna Rosenkvist i Grums förlorade hela sin skolgång. Fick rätt i tingsrätten, men förlorade mot kommunen i Högsta domstolen. Måns Jenninger drevs till självmord i Lerum men fick ingen rättslig upprättelse trots omfattande dokumentation om skolans brister. Inte ens riksåklagaren fann lagskäl att ens starta förundersökning mot politiker och tjänstemän, trots att några av dem ljugit i polisförhör. Politikerna i riksdagen insåg att de måste lagstifta.

Varför fungerar inte lagen?

Huvudmän och skolor har lärt sig hantera lagstiftningen så de kommer undan sitt ansvar. När BEO och Skolinspektionen behandlar anmälningar görs de på strikt juridisk bas. Påståenden måste vara dokumenterade. Ord kan inte stå mot ord, för finns inte  bevisning med fakta kan ingen ställas till ansvar. Även i rättegångar har skolor och huvudmän drabbats av brist på protokoll och anteckningar, och personalen tappat sina minnesbilder.

På senare tid tecknar också flera kommuner och privata huvudmän försäkringar (i ett australiskt försäkringsbolag) mot skadestånd och rättegångskostnader. Man påstår att försäkringen inte kan gälla om inte skolan har ett förebyggande arbete mot mobbning. Men det förtydligas inte hur ett sådant ska utformas. Räcker det med att en lärare har  ”sagt till” den som kränker sina kamrater?

http://skolvarlden.se/artiklar/kommuner-valjer-forsakring-fore-arbete-mot-mobbning

Det säger sig väl självt, att en aldrig så ambitiös lagstiftning, en aldrig så kunnig och engagerad kår av jurister inte kan komma till rätta med en enig kår av huvudmän som beslutat sig för att torpedera lagstiftningen!

”—Till hjälp har alla skolor formella lagar och dokument. Både skollagen och diskrimineringslagen skyddar barn och elever från diskriminering och kränkningar. Dessutom ska varje skola upprätta en likabehandlingsplan varje år med åtgärder för att främja lika rättigheter och möjligheter hos barn och elever.—” skriver Per-Arne Andersson, avdelningschef på SKL.

Ja, men om 290 huvudmän i SKLs kommuner, och nästan 4000 friskolor, struntar i det, då fortsätter vi att ha 50 000 barn som är rädda i skolan varje dag. Och omkring en ung människas självmord varje vecka på grund av mobbning i skolan. För det är så verkligheten ser ut för våra barn.