Karolina, 9 år i skolan, men…

”- Vad är det som gör att mina känslor är mindre värda än andra elevers? Räknas inte jag? Varför kan inte skolan erkänna det jag varit utsatt för i deras skola? Varför kan jag åtminstone inte få en ursäkt för allt elände jag varit med om hos dem?”  Karolina i brev till BEO 2013.

Jag har följt en flicka och hennes familj i sex år.

Jag har försökt hjälpa med råd och stöd. Kontaktat rektorer. Erbjudit min hjälp till familj och skolledare. Följt deras kamp för något så självklart som att hantera en elev med en svår allergi och stopp för trakasserier, kränkningar och mobbning. När man efter månader av kamp för att få ett åtgärdsprogram, som stöd för det hon förlorat under tiden, har skolan inte följt åtgärdsprogrammen.

Nu lämnar hon grundskolan, där hon sedan starten fått veta att hon är ett ”problem”. Och de rektorer, lärare och elever som gjort henne till ett problem fortsätter – som om ingenting har hänt. Det vill säga, de tror att inte att de har gjort något fel. Skolan har med sin passivitet sagt att det här var OK.

Det här kunde skolan ha stoppat på ett par dagar redan för sex år sen. Om de ansvariga visste hur de skulle göra. Och ville göra det. Men man lät Karolina och hennes familj betala priset i stället.

Karolina är intresserad av det mesta som rör musik och teater. Gillar de flesta genrer, intresserade sig som 13-åring för opera, sjunger i kör. Spelar flera olika instrument. Är verbal, har lärt sig att säga ifrån. Har en lite ovanlig hårfärg, som hon är stolt över. Lever i välordnad familj med båda föräldrarna och flera syskon. Karolina är en sådan flicka som är mån om att alla mår bra, tar gärna någon som hon ser är ledsen i handen.

Det började i trean.

Det kunde ha blivit en ”normal” skolgång för Karolina. Om det inte hade varit för hennes allergier. Pälsdjur, pollen och parfymer i omgivningen ger utslag och snuva. Något så vanligt förekommande som varje allergiker känner igen och tvingas leva med och hantera. Det gör också Karolina. Men i trean förstod hon att läraren inte tog hennes allergi på allvar. Hon kände att hon mest irriterade fröken med sin ständiga snuva.  Det blev en signal till eleverna. Så började kommentarerna och glåporden hagla kring henne, dagligen. Eleverna hakade på, fast med öknamn också. –Ställ dig längst bak, du smittar ju, pekade eleverna ut henne. Läraren invände inte mot sådana kommentarer. Ibland var Karolina frånvarande för akuta läkarbesök, eller var tvungen att stanna hemma. Hon klarade skolan bra ändå, men behövde hjälp med matten. Det fick hon, sporadiskt. Mamma stod i ständig kontakt med läraren, berättade vad som hände Karolina i skolan och om allergin.

Karolinas mamma vädjade till lärare och föräldrar att inte använda stark parfymerade tvätt- och sköljmedel, parfymer eller att barnen inte skulle komma till skolan direkt från ridstall utan klädbyten. Det togs inte upp som ett allmänt problem, utan som Karolinas problem. Det blev rutin att reta och kränka Karolina, använda öknamn. Karolina gjordes till ett problem, i stället för att hennes, faktiskt ganska triviala problem, hanterades på ett sätt som i stället kunde ha underlättat hennes och andra barns skolgång.

Helt plötsligt en dag fick Karolina inte följa med klassen till isstadion. Hon glömmer aldrig hur utsatt och ledsen hon blev när hon inte fick åka med. Mormor var med när det hände. Karolina skrev senare om det så här:

-Jag hade precis fått nya skridskor, jag längtade verkligen efter att få åka. När jag stod i kön med de andra eleverna för att gå till isstadion så kommer en lärare fram och säger att jag inte får följa med för jag skulle jobba istället, jag blev jätteledsen. Min mamma ringde skolan efteråt och frågade varför de gjorde så, svaret blev att det fanns ingen annan tid…

 

Anmäler kränkningarna och bristande stöd till BEO. Vid slutet av trean tröttnade familjen på att man ignorerade kränkningarna, öppet bemötte hennes allergier som påhittade och inte gav Karolina det stöd hon behövde i matte. Familjen anmälde skolan till BEO. Skolan fick kritik för bristande stöd i matte. Kränkningar och mobbning hade skolan aldrig märkt, så det ansågs inte gå att bevisa. Och skolan hade ju informerat föräldrar om att vara sparsamma med parfymer, vilket ansågs vara tillräckligt.

Karolina hade under de åren ofta infektioner, feber, astmaliknande symptom och utslag som resulterade i en hel del ströfrånvaro. I sitt svar till BEO kallade skolan frånvaron systematisk. Nu hade Karolina fått nog. Ville inte gå kvar där.

Bytte skola. Men det blev värre. Vid Karolinas början i den nya skolan kallades hon och mamma till ”informationsmöte” med förra och nya rektorn och förra läraren. Läraren i tidigare skolan kunde inte minnas varken kränkningar eller Karolinas allergiproblem. Mamman kallades ”nervig” och det insinuerades ”tråkig barndom” och undrades om det inte fanns ”familjeproblem”. Och varför ville inte Karolina gå kvar i den förra skolan?

Efter några månader i den nya klassen kom det nya kommentarer och kränkningar. Man kommenterade Karolinas utseende och störde sig på att hon ”tog plats”, inte var tyst och smög sig undan, gärna visade sina färdigheter i och intresse för musik och dans. Läraren var väl informerad om Karolinas allergier men visade öppet inför klassen att hon tyckte att hon överdrev sina reaktioner, möjligen för att försöka visa sig lite ”intressant”. Frågade henne ofta högt på lektioner:  –Men är du förkyld nu igen!

Karolina berättade hemma om elaka kommentarer, öknamn, hur hon medvetet skadades av andra på idrotten, hur hon satt och grät utan att fröken brydde sig om det, tjyvnyp, hur andra tog hennes saker. Mamma ringde oftast men mailade också skolan om allt detta. Några exempel ur alla mail:

”En elev — hånade henne som vanligt på volleybollen med olika glåpord. Sedan klättrade han upp på stegen som sitter på väggen — pojken sparkade henne i huvudet, en annan — gapskrattade. Vår flicka sa till gymnastikläraren, som vanligt ringde ingen upp oss, utan vi fick reda på detta när flickan kom hem —”

”Några elever har ryckt ner vår dotters jacka från kroken så hänget gått sönder, sedan har de trampat på den så den blev smutsig—”

”Pennorna fortsätter försvinna, den här gången hade hon skrivit sitt namn på den— hon fick aldrig tillbaka den.”

Att få svar av rektorn tog tid. Men rektorn var väl medveten om mobbningen av Karolina. Ur ett mailsvar från rektorn:

”Jag har varit på utbildning hela dagen och inte pratat med personalen. Jag ska prata med idrottsläraren och NN, (klassläraren) om hur vi ska gå vidare med incidenterna som Karolina  är utsatt för.—”

Oftast tog mamman kontakten med läraren per telefon. Det vanligaste svaret var, att man inte visste riktigt vad som skett, men att man skulle prata med Karolina. Deras förklaring brukade vara att eleverna hade lekt och att Karolina inte hade förstått det. Någon gång ringde de upp den mobbande elevens föräldrar, och läraren sa, att det nu var det utagerat och kommer inte att hända igen. Men självklart hände det igen.

När Karolina var ledsen och klagade till fröken var de vanligaste svaren hon fick:

-Men du gjorde väl nåt själv?

–Men han har det så jobbigt hemma, förstår du.

 

Skolan reagerar – mot familjen!

På våren i 4:an, i värsta pollensäsongen, ringer skolsköterskan hem till mamman och undrar om Karolinas frånvaro, stor just då, av naturliga skäl. Men anledningen var inte omsorg om medicinering eller behovet av den stödundervisning i matte som hon inte fick. Det var påståendena om mobbning som ifrågasattes. Jo, Karolina var väl ”lite retad”, men…

Några dagar senare ringer rektorn, efter att ha gått igenom med skolsköterskan, till Karolinas mamma för att meddela att Karolina inte alls är mobbad. Rektorn har en egen definition av kränkningar och mobbning: Eftersom det inte har varit samma person som kränkt Karolina så många gånger, kan det alltså inte vara fråga om mobbning. Samma dag orosanmäler skolan Karolinas föräldrar till socialförvaltningen i kommunen för misstanke om bristande föräldraskap.

Utreds av socialförvaltningen. Hem till familjen kommer socialarbetare. Förhör familjemedlemmar. Frågar barnen om datorvanor. Ser på barnens rum. Förhör om ekonomi och vanor. I rapporten till skolan skriver man:

” — Vi ser en familj som skrattar, skojar och har det bra tillsammans föräldrarna finns där för Karolina och gör vad de kan utifrån vad de tror blir bäst för henne. Föräldrarna är lyhörda för Karolinas upplevelser om mobbning i skolan och agerar i detta. —”.

Som om något annat vore möjligt! Skolans anmälan om familjeförhållanden kan inte ses som annat än en gigantisk kränkning som har sina orsaker i att skolan vill vältra över sina misslyckanden att ge Karolina en trygg skolgång på föräldrarna. Samt att man vill slippa den ”jobbiga” mamman med sina upprepade krav på att hennes dotter också ska få en trygg skolgång.

Du är inte sjuk! I skolan fortsätter lärarens och elevernas kränkningar av Karolina. Inför klassen låter läraren förstå att Karolinas allergier simuleras. Eleverna hakar givetvis på. Skolan väljer nu att i stället hota Karolina och hennes föräldrar.  Man ger Karolina ett visst antal dagar som max för hur mycket frånvaro hon tillåts ha, annars hotar de med någon sorts odefinierad anmälan. Karolina förstår, går till skolan hur sjuk hon än är där. Hela klass 5 vågade hon inte stanna hemma. Då var dom nöjda i skolan.

Karolinas andra anmälan till BEO. Karolinas mamma kontaktar en expert på allergier, som för flera samtal med rektorn. Mamma lägger lappar med information till de andra föräldrarna. Skolan sätter upp informationslappar i skolan, som andra elever genast rev ner. I stället tar elever med sig sprayflaskor till skolan.  En gång ringer en lärare hem till Karolinas mamma och berättar att man hade sprayat runt Karolina i gymnastiken. Var det omedvetet, en slump, ett olyckligt sammanträffande strax efter att rektorn tagit upp parfymallergier med eleverna?

Under 6:an lämnar man in en ny anmälan till BEO. Den gäller fortfarande uteblivet stöd för matte, samt kränkningar och mobbning. Den här gången finns bevis från andra om kränkningar, bl a ett tillfälle där Karolina kommit hem med strypmärken på halsen. Två av dessa fanns det vittnen till av andra än av skolan. Hon fastnade med jackan i en klätterställning. En elev drog i jackan fast Karolina bad honom sluta, och hon fick svårt att andas, men han bara skrattade och fortsatte, tills Karolina själv lyckades ta sig loss. Läraren ringde inte hem och berättade vad som hänt men sa senare att eleven skulle be Karolina om ursäkt.

Först efter den förnyade anmälan får Karolina stödtimmar i matte av en lärare som genast upptäcker att Karolina inte alls har svårt för matte, men behöver reparera de luckor som uppstått tidigare år. Föräldrarna skriver i sin anmälan till BEO att det från hemmet finns en omfattande korrespondens, närmare 70 mail, som skickats till skolan under senare tid, kring de kränkningar och mobbning Karolina utsattes för. Några exempel:

 —påhoppen fortsätter även genom glåpord mm, såsom ord som kortväxt, mesig. I gymnastiken fortsätter det också, några elever säger så här: du kan ju för fasen inte ens kasta, de gapskrattar—

—även ett par elever i fyran drar i vår dotters hårtofs hela tiden —

Den här gången kritiserar BEO skolan, men bara för de två tillfällen Karolina kränkts, vilka skolan hade dokumenterat. Ingenting av all den dokumentation som gjorts av hemmet, eller Karolinas egna berättelser, ville man ens se på. Skolan kritiseras också för bristfällig Plan mot kränkande behandling, men inte för bristande stödundervisning, eftersom Karolina till sist efter anmälan fick det, på våren i 6:an. Men Karolina är klok. Hon har oftast sagt ifrån, aldrig accepterat de andras dumheter. Nu har hon också förstått sammanhangen och, som hon säger själv, ” vet var felet sitter”.

Karolina ska börja på högstadiet. I slutet av vårterminen träffar Karolina med sin mamma rektorn på den högstadieskola där hon ska börja till hösten. Karolina ser storögt på rektorn som säger att ”här kan jag garantera att vi tar tag i allt som händer direkt”. Kan man tro på det? Så mycket som dom lovat tidigare, och bara svikit? Sommaren blir ingen helt lugn lustfylld vila för Karolina. Oron sitter där, men hon funderar mycket över det där som rektorn ”garanterade”. Kan det verkligen ligga något i det hon sa?

 

Så börjar Karolina i 7an.

Det finns några tidigare klasskamrater med i klassen i den nya skolan. Och Karolina bor i en ganska liten stad, där rykten om vilka som man kan mobba  snabbt sprids. Men Karolina upptäcker att det faktiskt tycks stämma, det rektorn lovade! En dag sätter en pojke en dambinda på ryggen på Karolina. Hon går till rektorn och berättar. Och rektorn går raka vägen till den pojken och säger ifrån. En rektor som lyssnar och agerar, en vuxen, som också hon ”vet var felet sitter”! I några dagar börjar Karolina faktiskt hoppas på att den nya skolan ska bli annorlunda.

Samtidigt som Karolina börjar i högstadiet kommer nya signaler till skolorna i kommunen. Den lokala pressen skriver, att nu skärper huvudmannen, Karolinas hemkommun, kontrollen av hur skolorna arbetar strukturerat mot kränkningar och mobbning. Har man kanske insett hur oändligt mycket tid, energi och resurser skolor lagt på att försöka utreda och hantera mobbning, inte bara för Karolina och hennes föräldrar? Och har man insett det orimliga i att sammanträda för att diskutera hur man ska komma undan kritik från Skolinspektionen? Och har kommunen insett vad det kostar att lägga så mycket tid på att utreda alla enskilda händelser i stället för att se sammanhangen, orsaker, strukturer och verkan? Och att det är dags att stoppa dessa personliga lidanden och livslånga skador som mobbning ger? All den tiden och alla de resurserna kan man ju i stället lägga på ett konstruktivt, förebyggande arbete. Men det kommer att visa sig att huvudmannens signaler i pressen åtminstone inte nådde Karolinas nya skola.

I backspegeln konstaterar Karolina och hennes familj att de tre åren på högstadiet fortsatte med samma destruktiva händelser för Karolina. Det var samma grimaser och elaka blickar, samma glåpord som de tidigare skolåren. Och det var samma flickor som blockerade och motade henne i trappan, som hittade på att lektioner var flyttade, som sprayade med parfymer runt Karolinas skåp, som tog hennes skåpsnyckel och bollade den  mellan sig.

Rektorer kom och gick. Och Karolina och hennes familj bad om hjälp. Men recepten på hjälpen var märkvärdigt lika oavsett vad rektorn hette. En ”åtgärd” var att Karolina regelbundet skulle besöka kuratorn. Varje tisdag lämnade hon lektionen för sådana samtal. Naturligtvis med en ryktesspridning bland eleverna om viket problem Karolina kunde tänkas ha. Karolina berättade för kuratorn vad som hände, men kuratorn hade ju inga lösningar på de problem som andra elever och den fysiska miljön orsakade henne. Som så vanligt i skolor tror man att mobbning är detsamma som konflikt, där båda aktörerna är jämstarka, och att problemet och lösningen ligger hos den som är utsatt. Mobbningen, maktövergreppen, vill  man inte se och hantera.

En annan rektor bekymrade sig för Karolinas svaga studieresultat i matte. Omsider kom ett åtgärdsprogram på pränt. När föräldrarna hörde sig för hos rektor om varför det blev betydligt färre timmar stöd än vad som överenskommits blev svaret att det inte alls var så. Men Karolina räknade själv och blev lika ledsen varje vecka som gick när hon inte fick utlovat stöd.

När kränkningarna mot Karolina blev för uppenbara tog man till det som skolor kallar ”medling”. Hos kuratorn fick Karolina öga mot öga möta sina mobbare. Flickorna bedyrade att ingenting som Karolina påstod var sant. Som i alla liknande situationer när skolan ska ”lösa konflikten” på det här sättet slutade den med att Karolina fick gå därifrån som den anklagade, och de som utsatt henne fick bekräftat att skolan inte tänkte reda ut situationen på riktigt, att Karolina aldrig skulle få något stöd från de vuxna. Kränkningarna hade fått godkänt av skolan och allt var egentligen hennes eget fel.

Fritiden var Karolinas räddningsplanka. Fortsatt var hennes familj den ständigt närvarande tryggheten. Söndagkvällar var panik inför kommande skolvecka, med hon klarade vecka efter vecka tack vare familjens stöd.  Hon fick möjligheter att utveckla sina kreativa intressen, främst musik och dans. Även om skolan under åren var det hon behövde kraften till, tog hon vara på de lediga dagarna för att växa och utvecklas och få vara en glad, vanlig tjej. I 8an och 9an fick hon också två kompisar i klassen som hon kunde lita på. Det betydde mycket.

Gymnasiet.

Karolinas dröm var att komma in på ett gymnasieprogram där hon kunde fortsätta utveckla sina kreativa begåvningar. Men under vårterminen i 9an blev det allt klarare för henne att hon inte skulle få tillräckliga betyg för det. Det sista utvecklingssamtalet med mentorn var ett hårt slag för henne. Hennes misslyckande i skolan var ju hennes eget fel. Eller som mentorn uttryckte saken:

-Nu kommer första käftsmällen, det finns inga förmildrande omständigheter, betyget är det enda gymnasiet bryr sig om, de tar inte hänsyn vare sig till allergier, adhd eller dyslexi—du är bara ett personnummer.

-Jag är bara en och ni är 22 elever — vi kan ju inte ha en lärare per elev, då skulle skatten behöva höjas rejält.

-Du försöker ju inte ens tänka, strukturera upp arbetet i matte, utmanar inte dig själv.

Karolina försöker en sista gång be om förståelse för hur det är att påverkas på lektioner av sin allergi, att inte kunna koncentrera sig, att vara tvungen att resa sig eller gå ut en stund. Eller att vara tvingas att stanna i rummet trots all påverkan. Eller att tvingas uppsöka akutmottagningen flera gånger under terminen. Eller de andra elevernas kränkningar. Och får till svar det som kan stå som symbol för hur skolan sett på sitt ansvar för Karolina som elev under tre högstadieår:

-Det är inte förbjudet att använda parfymer eller att ta i sina husdjur — det är skolsysters ansvar detta med allergierna och inte mitt—

 

Hur klarar ett barn denna press, år efter år?

Under de första åren i skolan klarade sig Karolina med det oreserverade stödet från sina föräldrar och sin familj. Det blev svårare när hon fick se sina föräldrar och syskon lika kränkta och utsatta för samma sorts förödmjukelser som hon själv upplevde vare dag i skolan. Inför Karolina ifrågasattes föräldrarnas hälsa. Inför Karolina behandlades särskilt hennes mamma som så jobbig, att man tydligt visade hur värdelös och ”besvärlig” hon var, som vågade klaga.

Föräldrastöd. Karolinas historia visar på många saker. Den kanske viktigaste är hur mycket ett starkt stöd från föräldrar betyder. Ingen vet hur det skulle ha gått, om inte Karolinas föräldrar så envist och envetet stått vid Karolinas sida och gjort klart för henne att det var hon som hade rätt och de andra fel. Ingen ska på grund av fysiskt eller psykiskt handikapp behandlas illa. Alla människor har samma värde och skall behandlas lika och med värdighet.

—skall säkerställa att institutioner, tjänster och inrättningar som ansvarar för vård eller skydd av barn uppfyller av behöriga myndigheter fastställda normer, särskilt vad gäller säkerhet, hälsa, personalens antal, och lämplighet samt behörig tillsyn. Barnkonventionen artikel 3.

Karolina vet att hon alltid kan lita på att hennes föräldrar står på hennes sida. Därför har hon också fortsatt att berätta hemma vad som hänt henne i skolan. Hon har själv varit med på många möten och sett sina föräldrar förödmjukade och ifrågasatta, på samma sätt som hon själv i skolan.

Vad vill skolan? Karolinas berättelse är dessvärre som en kopia av hundratals andra berättelser om barn som kränks och mobbas, och där skolan vägrar lyssna på deras och föräldrars oro. Att lägga skulden på mobbade barn är det första kännetecknet på djup okunnighet från en skolas sida.

Den skolpersonal som Karolina drabbades av under sina skolår är säkert personer som varmt bekänner sig till FNs Deklaration av de mänskliga rättigheterna, Barnkonventionen, Skollagen, Arbetsmiljölagen och Läroplanen. Men när de råkar ut för ett barn som inte passar in i ramen blir handlingsmönstret som om det mest handlar om hur man ska rädda sitt eget skinn och anseende. Varför?

  • Man tänjer maximalt på sin ”rätt” att inte enligt lag vara tvungen att dokumentera händelser. Erkänner bara försummelser om det finns vittnen som vågar träda fram. Eller så väljer man att inte visa upp den dokumentation som finns, t ex vid granskning av BEO och Skolinspektionen. Varför?
  • Man väljer vid granskning att inte ha hört eller sett något av det som barnet och föräldrar upprepat tagit kontakt om för att få hjälp med sitt barn som farit illa i skolan. Inte ens när dokumentation finns. Kollektiv minnesförlust uppstår plötsligt vid möten. Enligt erfarenheter till och med vid rättegångar. Varför?
  • Man tänjer till det yttersta på sin skyldighet att rapportera till socialförvaltningen vid misstanke om att barn far illa i sitt hem. Eftersom man inte kan tänka sig att skolan gör något fel när barnet far illa i skolan, utgår man från att det föräldrarnas fel när barnet blir mobbat i skolan eller inte ens vågar gå dit. Eller hur resonerar man? Det är ju ändå ett tydligt mönster att skolor använder orosanmälningar som motdrag vid anmälningar till BEO eller Skolinspektionen. Varför?

Det viktigaste för ett barn, liksom för alla människor som utsatts för kränkande behandling, är att få en upprättelse. Att den som misshandlat eller skulle ha stoppat misshandeln, men låtit den fortsätta, erkänner att man gjorde fel. Att få en ursäkt från den som inte stoppade lidandet.  De allra flesta (men inte alla) som får en sådan ursäkt förlåter gärna den som har så mycket civilkurage att man kan erkänna sina misstag.

Karolina skrev ett brev till BEO efter det senaste beslutet. Raderna som inleder denna berättelse är hämtade ur det. Hon skrev det, 13 år gammal, när skolan motvilligt endast kunde erkänna två av hundratals, antagligen tusentals, kränkningar av henne och hennes föräldrar under årens lopp. Det Karolina vill veta, är varför man bara lyssnade på skolans ord mot hennes.

Skolan måste bygga på ett barnperspektiv

Nästan en miljon barn går i grundskolan. De ska lära sig otroligt mycket fakta och tankar på nio år. Men de ska också lära sig värderingar för att fungera i ett demokratiskt samhälle där alla är lika mycket värda och där man har stora friheter, men ingen rätt att kränka och förtrycka andra. Det hänger ihop. Det ena fungerar inte om man hoppar över det andra.  Men ju mer man kontrollerar och övervakar eventuella mobbare, desto mer subtila vägar tar sig kränkningar och mobbning. Den för länge sen förlegade auktoritära skolan kan inte stoppa mobbning.  Det kan skolan bara göra om den arbetar utifrån ett barnperspektiv.

Se och höra.

Det är uppenbart att skolans personal både ser och hör många av de kränkningar som förekommer. Det läggs ner enorma mängder av tid och energi på att ”säga ifrån” och utreda händelser. Ingen lärare eller skolledare vill att det förekommer, men resursslöseriet i form av störd undervisning, okoncentration, olust, vantrivsel , stök och ständiga avbrott står många maktlösa inför. Det måste finnas tid för lärarna, de som oftast arbetar ensamma med en stor grupp elever, att kunna arbeta förebyggande med sina elever.  Och tid att ingripa och utreda händelser. Lärare måste ha tid att utföra sitt uppdrag. Och en organisation som stöd för arbetet.

Be om hjälp.

När barn blir utsatta eller oroliga säger de till. Antingen hemma eller till sin lärare. Det gör de första eller andra gången det händer. Blir ett barn avvisat då, eller möts av kommentarer som –Sånt måste man tåla, ser du, kommer de aldrig mer att be om hjälp. Varje vuxen i skolan måste känna till hur man ska handla när det händer! I vuxnas ögon kanske händelsen barnet berättar är obetydlig eller ointressant. Men när ett barn ber om hjälp är det mycket möjligt att det är en signal om rädsla och oro, en depression eller suicidala tankar. Man måste omedelbart ingripa! Skolpersonal måste ha rätt kunskap för att omedelbart agera eller ha en struktur av kunskap tillgänglig, genast!

Åtgärder.

De flesta ”åtgärder” skolan tar till i dag vid kränkningar och mobbning är verkningslösa. Ofta till och med ÖKAR de utsattheten för de drabbade barnen. Karolinas fall är dessvärre ett av tusentals exempel på det. Konflikter kan barn behöva hjälp med. Ibland för att lösa, men mest för att lära sig av för att fungera tillsammans med andra. Mobbning ska stoppas, och det är ALDRIG den utsattas fel. Orsakerna till att någon kränker och mobbar finns ALLTID att finna hos den och de som gör det. Och hos den tysta skara som inte ingriper. Åtgärder ska genast sättas in där mobbning har sitt ursprung. Och skolan ska skydda den som utsatts.

Föräldrar har ansvar för sitt barn.

–Vi ska inte uppfostra andras ungar, säger en del lärare. Och har helt rätt. Det är föräldrars uppgift och ansvar. Men föräldrar är inte i skolan med sina barn.  Hur ska man då kunna ta sitt ansvar som vårdnadshavare för hur barnet fungerar i en grupp utanför familjen? Vare sig barnet uppför sig väl eller dåligt måste jag som förälder självklart få veta det. Hur det ska gå till ligger i det förebyggande arbetet som behövs för att skapa tillit mellan skolan och hemmet. Och det är skolans ansvar att skapa den tilliten, oavsett hur mycket tid som behövs. Skolan behöver mycket mer tid för ett tillitsfullt samarbete med föräldrar.

Vems ansvar?

Alla har ett ansvar. Inte bara för sig själv utan också för de människor som finns i närheten. ”Det tysta massan”, de som ser men inte ingriper, har en mycket stor roll att spela. All man inte gör det beror oftast på att man inte vet om det är det rätta att göra. I skolan har man att ta hänsyn till sina kamrater, vare sig de är skolkamrater eller arbetskamrater. – Blir jag också utfryst och mobbad om jag ingriper? är en rimlig fråga man ställer sig när man ser ett övergrepp eller någon som är ensam och ledsen. Därför är det oerhört viktigt att de som har ansvar för skolan tar initiativet att deklarera nolltolerans mot kränkningar och mobbning.

Den som har ansvar för skolan är skolans ägare. I de flesta fall kommunen. Annars styrelsen för en fristående skola. Det är lagens bestämmelse, men är egentligen självklart, eller hur? Ändå pågår debatten om att det än är barnens fel, föräldrarnas fel, eller lärarnas fel att vi tvingas leva vidare med mobbning i skolorna. Till kommunstyrelsen ska man gå om skolan inte fungerar, dvs om man inte genast får rättelse hos läraren eller rektorn.

Men. När vi väljer politiker i kommunen kan vi själva påverka vilka vi väljer. Vad vet kandidaterna om skolan? Vet de ens om att de personligen är ansvariga för vad de röstar på i skolfrågorna? Kan de garantera att de kommer att rösta på en budget för skolan som räcker för behoven, eller ens för att skolan ska kunna följa skollagen och arbetsmiljölagen? Enligt Skolinspektionen gör nio av tio kommuner inte det!

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Karolina, 9 år i skolan, men…

  1. Britta Brus skriver:

    Tack, Claes för att du oförtrutet står upp för sanningen i denna era av feghet, likgiltighet och nånannanism.
    Det är kusligt att se hur samma mönster går igen på alla olika slags skolor och verksamheter, och om och om igen under lång tid…ibland känns det tröstlöst…

    Gilla

  2. Hälsa Karolina att hon är en krigare! Mobbing är aldrig ok och det vet de om, de som mobbat. Det kommer förfölja dem hela livet.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s