”Hej mina mobbare och lärare! Hoppas ni har det bra därute. Ni är förlåtna.”

Så skriver gästbloggaren Elenor Bengtsson. Det är ett skakande dokument. Men läs det. Det är många som upplever liknande saker också i dag. Och som har lika frånvarande vuxna som ser och hör men inte ingriper. —”Ja ni var fantastiskt duktiga på att hitta lösningar. Tack! Vet inte hur många självmordstips jag fick. ”— Men Elenor tog sig ur mardrömmen. På något sätt. Läs, tänk och känn. Vill du tala med Elenor finns kontakten, men inte förrän du läst allt. Tack för att du skrev, och att jag fick låna det, Elenor.

elenor

Eller ni vet säkert inte vilka ni är. Ni vill inte kännas vid att ni var mobbare. Det var ju ändå mig det var fel på. Eller hur? Det var jag som var för tyst och konstig. Såg konstig ut. Inte passade in i era roller, sociala grupperingar, värderingar och status. Så jag förtjänade helt enkelt det jag fick genomlida.  Jag måste ju våga höras. Jag måste våga ta för mig. Jag måste våga synas! Ja , att vara tystlåten och fåordig och inte använde vulgärt språk och fula ord till andra eller i allmänhet. Det passade inte in i era normer. Eller vara den som sprang runt och var lite ” stökig” Det passade er helt enkelt inte. Så jag var perfekt att vara den som fick vara utanför.

Ni menar att det jag gjorde var fel. Ni tog åt er äran för mina uppgifter. Mina teckningar. Ni stal dem. Sa det var era. Och fick beröm från lärarna. Ni stal mina berättelser så jag fick skriva om. Och ni fick lovord från lärarna. Jag blev sen med inlämningsuppgifterna bara för att jag fick börja om i sista minuten eller inte kunde lämna in.  Ni skrattade och viskade varje gång jag räckte upp handen. Och speciellt om jag råkade svara fel. Det gjorde att jag tillslut satt inne med svar och bara ville berätta , synas, känna mig duktig, visa att jag kunde svaren . Men vågade inte. Tänk om det var fel svar. Eller det spelade ingen roll. Var det rätt så fick jag ändå höra konstiga saker om mig själv. Så det bästa var att sitta tyst.

Fick jag höra beröm i skolan av lärarna? Nej inte ofta. Däremot på föräldrarmöten och kvartsamtal fick jag tydligen tillräckligt med beröm. Att jag var tålmodig, lyssnade duktigt  och var  duktig med skoluppgifter, men var för försiktig. Jag borde ta för mig mer. Våga . Våga räcka upp handen. Våga fråga mer. Våga ta för mig. Inte vara så tillbakadragen. Det mesta som skedde var ju för att det hörde barndomen/ ungdomen till. Jag skulle inte vara så känslig. Tuffa till mig lite så blir allt bra.

Men ni lärare?

Visste ni att jag älskade skolan? Visste ni att det jag var med om, mobbning.  Att jag inte förstod vad det var. Jag trodde att det skulle vara så. Visste ni att jag älskade lära mig saker i skolan.  Visste ni att jag gick till skolan rädd varje dag. Med en början av en känsla att inte passa in någonstans. Att inte bli sedd ( mer än när någon ville säga någon kommentar som oftast inte var snälla).  Visste ni att för varje år som gick. Mådde jag sämre och sämre och började tro på vad barnen/ ungdomarna sa.  Jag trodde också på ER lärare. Det var alltså fel på mig som inte vågade eller kunde göra som ni tyckte jag skulle göra. Tuffa till mig och våga ta för mig mer. Jag var alltså annorlunda och felande. Jag trodde även på Er. När ni sa något. Men ni såg mig sällan. Ni pratade knappt med mig. Ni frågade sällan om hur jag mådde. Antingen så visste ni inte att jag mådde dåligt , ni trodde att det var helt ok med mig. Jag kanske var väldigt bra att spela teater. Se ut som jag mådde bra. Fast jag måste ” pissigt”. De få gånger ni sa något och lade märke till mig. Var när jag grät. Inte längre kunde hålla tillbaka tårarna. Men det var ju inte ofta. Jag var ju så duktig i skolan och jag hade ju vänner. Jag hade ju vänner enligt er bara för att ni såg mig med andra ibland. Men jag borde ta för mig mer. Sluta vara så tillbakadragen och tyst.

Ja. Kanske trodde ni att jag hade några vänner. Jag umgicks med några. Men mest för syns skull. Jag umgicks med en annan tjej. Mest för att vi var så utanför. Och det var lättare när hon var där. För då blev vi inte lika mobbade.  Fast . Egentligen. Hade vi väl inte så mycket gemensamt. Vi var ibland med varandra på fritiden också. Men jag var nog mest taskig egentligen eftersom jag  var med henne för jag hade liksom ingen annan att vara med. Jag var med henne bara för att vara med någon känsla.  Sjukt taskigt känner jag nu. Men ju äldre vi blev ju mer ebbade det ut.  Jag har förstått det nu i efterhand.  De behoven jag hade att prata om killar, musik, lärare skolan klasskamrater. De blev med henne. Jag hade ju ingen annan och vi blev som bästa vänner. Fast egentligen tror jag att både hon och jag kanske inte riktigt kände så förvarandra. Jag vet inte men vi gjorde saker bästa vänner gör fast jag oftast kände mig obekväm.  Så taskigt.  Så fel av mig och framförallt känslan att något känns fel men är tänkt att vara så rätt .  Men hon hade heller heller inte många vänner.

Jag ville så gärna vara med andra också.  Det fick jag. I början. I lågstadiet blev jag bjuden på kalas.  Men på kalasen kände jag mig ofta obekväm och udda. Visste aldrig vad jag skulle prata om.  Men vågade inte prata heller  eftersom jag var väldigt väldigt blyg. Längtade alltid hem och jag tror faktiskt att mina föräldrar hämtade mig lite tidigare ibland just för det.  En gång minns jag att jag gick hem själv och mamma frågade hur det var.  Jag minns inte om jag ärligt svarade på det.  Med åren som följde blev inbjudningarna färre och färre.  Kanske har jag lite mig själv att skylla för det.  Ville ändå oftast inte gå.  Men ibland, vissa tillfällen hade jag velat gå men blev inte inbjuden.

Jag hade också kalas.  Det kom folk ibland.  Men oftast så kom ingen.  Jag intalade mig och gör det ännu idag att det berodde på att jag fyllde år på sommarlovet. Många bortresta. Men ju äldre jag blev desto färre gånger bjöd jag in.  I högstadiet var jag med om en pinsam grej.  Jag hade bestämt att ha en liten fest. Ville bjuda in folk.  Vet inte om vi frågade nästan alla i klassen eller bara några utvalda.  Ville ju såklart att killarna jag gillade skulle komma.  klassens snygging med några andra coola killar kom och satte sig bredvid mig i matsalen. Blev högröd i ansiktet och nånstans hade jag väl ett litet hopp om att han skulle säga att han skulle komma.  Han pratade ju lite om festen vad som skulle hända och om jag skulle ha alkohol i bålen . Han småskrattade lite nervöst tror jag. Men det var precis som om han kände på sig att jag själv blev nervös och att jag självklart skulle säga nej.  Jag sa nej.  Då skrattade han och hans kompisar högt och sa med hög röst

-vilken töntig fest.!!  En fest för småbarn.  Väx upp.  Eller nåt liknande.  Svårt att minnas exakta ord. Men minnesbilden förföljer mig hur jag än försöker glömma det.  De gick på festen med alkohol.  Iaf vad de pratade om måndagen efter helgen. Tydligen många som varit där. Sant eller inte men det kändes inte bra och jag förstod inte varför.

Det kom några som jag gått sexan med.  Snälla personer. Men jag kände att det blev en stel sammankomst för allt jag tänkte på är att de hellre velat varit på andra festen. Och inget blev som jag tänkt.  jag var jättebesviken och ville ställa in i sista stund . Men gjorde det inte Men tänker på vad sjukt snälla dessa människor var. Detta hände i 7 an eller 8an. Efter det vågade jag inte fixa någonting igen.  Var bara i stallet och hängde istället.

Sen är det väl inte så roligt att alltid vara ensam heller. Det är ändå långa dagar. Oftast. Men som sagt. Man blir bra på att spela teater. När man är utsatt.  Att inte visa att man är det. Både hon och jag var det. Och när vi blev äldre. Vart vi också en släng av både mobbare och mobbade samtidigt.  Vi var tvungna att bete oss riktigt illa ibland mot varandra. Jag ville inte vara sån. Jag är ingen som vill vara taskig. Men jag gjorde det som ett sätt att få vara ifred en stund, kanske en dag med tur. Emellanåt.  För mobbarna ville jag skulle vara det. Fast samtidigt som jag var taskig. Så var de taskiga mot mig. Konstigt det där. Hur det kan bli. Både mobbad och mobbare samtidigt. Ja jag gav mig aldrig på henne fysiskt. Men talade väl illa om henne till andra. Eller utnyttjade henne på andra sätt. Jag hatade det. Jag hatade att mobba för att göra mobbarna till lags på det sättet.  Men vad skulle jag göra. Kanske slapp jag viskningar, ord och utfrysning. En liten stund. Ibland funkade det. Ibland inte..

 

Visste ni egentligen vad som föregick på rasterna eller i omklädningsrummen? Visste ni att jag ibland blev bunden vid lyktstolpar. Visste ni att jag blev mulad med snö. Visste ni att jag ibland blev slagen. Visste ni att ibland blev jag tafsad på.  Visste ni att mina skolkamrater tog saker och förstörde eller gömde.  Visste ni att killarna ibland blev insläppta i omklädningsrummet. Visste ni att jag alltid duschade sist och ensam för att slippa alla kommentarer på min kropp av de andra tjejerna. Att höra alla planer de andra tjejerna skulle göra på kvällen eller andra dagar. Helger och lov. Visste ni att killarna då fick komma in i duschen och titta på mig. Vissa stannade kvar och gjorde det. Andra blev generade och gick ut. Men var det någon som sa något till någon lärare? Nej!

Visste ni att när det hände så hade jag inget att dölja min kropp med. De hade ju snott mina kläder och handduk och gömt. Visste ni då att jag skämdes över min kropp. Satte mig ner och försökte dölja mina behag. Med ingenting. Att jag grät inombords. Att jag satt där ända tills de andra gick … Sen bröt ihop när ingen såg. Att jag sen naken fick leta mina kläder på toaletten, de var ofta där de låg, i papperskorgen.  Visste ni att jag en gång blev matade med maskar.. eller matad… den gången hade jag tur och kom undan. De försökte mata mig. Vet inte hur. Det minns jag inte. Men jag minns att det var väldigt obehagligt att bli nertvingad på backen och få dem där i ansiktet.. slingrandes. Att jag hade fobi mot dem. Vet inte om jag fick det där eller om jag hade det tidigare. Visste ni om alla lappar jag fick? Med hån. Det var inga skämt. Även om de hävdade det när ni läste det. När ni väl såg något. Jag skulle tåla lite skämt. Inte vara så känslig.  Alla skratt bakom min rygg. Synligt. Alla viskningar. Synligt. Jag skulle kunna fortsätta i all oändlighet med allt jag utsatts för. Men skulle bli en hel bok.

Alla ord om att jag inte var något. Kommer aldrig bli. Hur värdelös jag var. Det blev sanning det där tillslut. Det var så här det var. Jag visste inte varför. Visste ni att jag försökte att inte synas på rasterna? Jag ville vara ifred en stund. Visste ni att jag ofta låste in mig på toaletten och grät. Jag kunde ju inte gråta inför Er. Fast oftast fick jag bara vara ifred någon minut. Sen stod de där och knackade på dörren.  Skrek saker.  Men … det vara bara så. Jag var ful , värdelös, misslyckad och ett jävla missfoster. Visste ni att de kunde hjälpa mig att dö?

Ja ni var fantastiskt duktiga på att hitta lösningar. Tack! Vet inte hur många självmordstips jag fick. Eller tips på sätt att ni kunde döda mig och komma undan med det. Världen och skolan vore ju en sån bättre plats utan mig. Jag vet heller inte hur många diagnoser jag fick. Jag var väl mest CP och Mongolid. Vet ni! Jag trodde faktiskt ett tag på att ni hade rätt. Jag borde dö! Så ett tag hade jag det malande inom mig. Att dö! Jag ville inte! Men det kanske var lika bra. Det var ju fel på mig! Stort jävla fel. Jag gjorde ju alla så olyckliga. Tom min mamma och pappa.  Jag retade alla bara genom att finnas till.  Fast jag egentligen försökte att göra mig osynlig för att göra er till lags. Konstigt det där. Jag gör något ni vill. Att inte synas. Men ni letade alltid rätt på mig så jag skulle synas.

Ett tag, då och då när jag inte orkade mer. När jag blev sådär svag. Så övervägde jag alla tips jag fått. Om vilket som kunde vara det minst smärtsamma sättet att dö på. Det minst plågsamma. Det bästa sättet.  Vilket som skulle vara enklast att genomföra. Världen vore ju sån bättre plats. Dessutom skulle jag ju slippa lida. Slippa må som jag gjorde. Bli fri. Jag skulle gjort er till lags. Undra om någon skulle saknat mig mer än föräldrarna? Förmodligen inte. Vad vore då livet värt att leva? Helt meningslöst.

Men jag gjorde det aldrig. Tog livet av mig alltså. Jag tillät er inte att ta livet av mig heller.  Varför? Vet inte. Någonstans inom mig fanns det väl en styrka som inte jag inte trodde fanns. Varför skulle ni få det nöjet ? Men ni hade rätt då. Jag var ju helt enkelt förjävlig. Så därför höll jag mig undan så gott det gick. Men till vilken nytta? Ni hittade mig ju överallt i alla fall. Något retade ni er alltid på. Jag förtjänade ju att gråta mig till sömns varje natt. Svälja gråten på skolan. Vara utfryst. Hånad.  Skrattad åt.  Få fysisk och psykisk misshandel. Vara utan vänner. Inte vara med på aktiviteter utanför skolan som barn och ungdomar tillsammans ägnade sig åt. Tack och lov hade jag föräldrar som tillät mig ha fritidsintressen som dans, luftgevär och ridning. Utan det vet jag inte vad jag skulle gjort. Jag förtjänad att må illa och ha huvudvärk varje dag. År ut och år in. Att kräkas när man kom hem. Att svälja bort det på skolan. Jag förtjänade helt enkelt kroppslig värk. Att ha mörka tankar om mig själv att jag inte var värd att finnas till. Att det var fel på mig. Jag förtjänade att sova dåligt. Att tappa humöret inför mina föräldrar för ingenting.  Bara för att jag var helt slut när jag kom hem. Visst ansåg ni att jag förtjänade det?

Men vet ni mina mobbare och lärare. Jag förlåter Er!

Jag förlåter er för att ni inte visste bättre. Jag förlåter er för era okunskaper. Jag förlåter er för det mesta. Men jag kommer aldrig någonsin förstå.  Förstå varför det blev så här. Så länge? Att det bara fortsatte och fortsatte trots mina föräldrars kamp mot en bättre miljö i skolan. Rätten till att få leva normalt. Rätten att vara glad och sprallig som när  jag var liten. Ni tog ifrån mig det. Den Elenor som ni såg på skolan. Det var aldrig jag. Jag blev någon jag inte ville vara. En annan person som intog en slags scen. Bara för att orka leva. Att orka gå igenom dagen. Det är ju trots allt skolplikt.

Som de fick kämpa. Till inte så stor nytta. Och varför kom inte föräldrarna till ” ledarna”  på klassmöten, föräldrarmöten? Det är fortfarande en gåta. Ni kanske kom ibland. Mina föräldrar ringde er. Men det var ju jag som ljög och hittade på allting. Ja ni ansåg det.. ni föräldrar. Tillslut började jag tveka själv inombords. Hittade jag på allting??. Det är ju fel på mig så ja varför inte. Men jag talade ju bara sanning.  Fast sanningen var en osanning. Eller hur blev det nu?

Jag vet att ni sitter och är irriterade och tycker jag är svag som inte kan släppa det här.  Ni har rätt på ett sätt. Men inte på ett annat. Jag har också blivit mycket mycket stark.

Jag  kommer alltid få leva med sår och ärr. Men jag vill tacka Er. För eftersom jag varit med om allt det här så har jag blivit så grymt stark och jag har förstått vad andra människor som varit i liknande situationer gått igenom. Ni har skapat en inneboende drivkraft att visa Er att jag visst finns. Att jag visst duger. Att jag visst har rätt att gå på denna jord och göra samma saker som ER. Göra vad jag vill.  Försöka uppnå mina innersta drömmar precis som Er. Varför skulle jag inte det? Jag har sen några år förlåtit er och tackar er istället.  Och jag vill nu bli en hjälpande och stöttande hand till alla som går igenom helvete dag ut och dag in. År ut och år in. Månad efter månad.  Till de mobbade. Till föräldrar som har ett barn som är mobbat. Till skolpersonal. Jag vill finnas. Jag vill vara ett stöd. Jag vill göra något för Dig! Ja just dig!!

I slutet av 80- talet och på 90-talet visste man säkert om mobbning å sådant. Men hade väl kanske andra lösningsstrategier. Man kunde inte anmäla skolor eller de som utsatt mig för alla kränkningar och psykisk och fysisk misshandel och smärta jag fick stå ut med. Men på ett sätt är jag glad att jag inte var med om det idag i mobilernas och sociala mediernas värld. Frågan är om jag skulle ha gått levande ur det här då. Om jag skulle ha pallat med i 10 år?  Men redan på den tiden så började jag väl redan runt 10 års ålder att tänka på mörka saker. Det kanske är bättre utan mig? Jag orkar inte känna så här. Varför är det fel på mig? Vad är det för fel på mig?

Men vet ni! Det finns hopp i mörkret.  Jag vill hjälpa dig att se det lilla. Jag vill bli din kompis, din vän, ditt stöd. Jag vill ta din hand. Visa att någon finns. Du är inte ensam.  Det finns en mening med allt. Det är inte ditt fel som blir utsatt! Du måste förstå det.  Jag har idag som 30 plusare äntligen fått vänner, en stabil tillvaro. Jag har fått bättre självkänsla och självförtroende. Jag har vågat att ta stegen. Bit för bit. Det fanns mycket att bearbeta. Men det går att komma ur det. Idag är jag en positiv människa som ser ljust på livet.  Våga tro att det finns en framtid ! Ge aldrig ! Aldrig någonsin upp! Kämpa! Du har också rätt att vandra på denna jord och uppnå dina drömmar. Glöm aldrig någonsin det!!

Elenor Bengtsson

E-post: bengtssone81@hotmail.se

Annonser
Publicerat i Okategoriserade | 1 kommentar

Vem ska jag berätta för?

Barn som blir utsatta för kränkningar och mobbning berättar inte det för någon. De vet helt enkelt inte vem man ska vända sig till. De vet heller inte vem man ska gå till när de ser att någon annan blir trakasserad, kränkt eller mobbad.

Skammen att bli utsatt är så stor att man inte vill beklaga sig. -Det blir bara värre, brukar utsatta barn säga. Och det har alldeles rätt. För om inte de vuxna ingriper tillsammans med så stor kraft att kränkningarna upphör, så blir det bara värre. Den svenska hederskulturen säger ju att den som ”tjallar” ska bestraffas.

För att stoppa sexuella trakasserier, hån, utfrysning och mobbning måste alla vuxna kring barn samarbeta. Barn i en grupp ska inse att inblandade lärare, rektor och föräldrar tar ett gemensamt ansvar. Lyssnar, frågar, tar reda på, agerar och följer upp. Då kan vi, som det så förenklat kallas, ”stoppa mobbning”. Inte annars.

Så här enkelt kan en lärare göra: Dela ut en bit papper till alla i klassen och be att de skriver ner ett namn på den person i skolan de i förtroende kan vända sig till och berätta om övergrepp. Det kan vara vem som helst, mattanten, rektorn, lokalvårdaren, skolsköterskan, vaktmästaren eller kuratorn.

Ingen ska få se vad man skriver på lappen. Den ska kastas efter en liten stund. Men varje elev får en chans att reflektera. Om man som lärare ser att någon elev inte kan komma på något namn att skriva ner får man en gyllene chans att ta ett allvarligt samtal för att ställa frågan om varför han/hon inte känner ett sånt förtroende för en enda vuxen på skolan.

Och det ger anledning till att ställa frågan till skolledning och kolleger: Varför har vi elever på skolan som inte har någon enda vuxen att vända sig till när det visar sig att nolltoleransen mot kränkningar och mobbning bara är något vi säger eller skriver i likabehandlingsplanen.

https://www.aftonbladet.se/a/wyKnP

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Det är inte bara tafsandet.

tafsad

Äntligen uppenbaras vidden av vad nästan alla kvinnor utsätts för överallt i vårt samhälle. Och hela tiden. Och tystnaden har varit så gott som total. Några enstaka kvinnors högljudda protester har mötts med ny tystnad, eller möjligen hån, eller ett skuldbeläggande av den utsatta. -Skyll dig själv….

Samma tystnad gäller fortfarande i det ännu större sammanhanget. Kränkningar handlar i sitt ursprung om att någon vill skaffa sig makt. Den enklaste vägen att imponera på, eller skrämma, sin omgivning är att hitta någon man kan göra sig lustig över, hitta ”fel” på, trycka till för dess utseende, intressen, dialekt, den som avviker från den rådande normen med beteende eller värderingar.

Nu ställer sig kvinnorna mangrant (!) upp och säger ifrån. Måtte det bli en framgång som förändrar! För att det ska bli ändring behövs mycket mer än ”insatser”. Samtalet om värderingarna bakom tafsandet och kränkningarna måste angå det stora flertalet människor. Tystnaden brytas. Det handlar inte om enstaka förövare och några enstaka kvinnor. Det började inte med några unga flyktingar och invandrare på torget i Köln på nyårsnatten 2015. Tafsande och kränkningar är ett strukturfel som i generationer tillåtits genomsyra vårt samhälle.

Skolan arbetar fortfarande med ”insatser”. Det vill säga att man hanterar mobbning som enstaka händelser. Man skickar de utsatta till kurator eller skolsköterska. Som om det var de utsatta som behöver behandling! Resultatet blir att de pekas ut, av sina mobbare, av den tysta majoriteten, och inför sig själva, som Problemet!

Vill vi stoppa kränkningar och mobbning måste vi ändra på struktur och värderingar. Tafsandet på kvinnor kommer att fortsätta. Mobbning på arbetsplatser och skolor kommer inte att ta slut för att några ”kändisar” eller andra förövare pekas ut. Det kan bara stoppas med vårt engagemang. Ja, vårt. Ditt och mitt. Allas. Vi köper inte det här beteendet längre. Vi säger ifrån. Och kräver ansvar från dem som har sitt ansvar att ta: chefer, lärare, föräldrar, rektorer, arbetskamrater, gubben på bussen, grannen, debattören, politikern, kompisen, ,,,,,,,,,,,,,,, Vi säger ifrån.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

”Alla” trodde att det äntligen var klart, men…

https://www.svd.se/alliansen-och-sd-sviker-barnen-i-skolan

Det är tragiskt att man använder politiskt manipulerande i stället för att ta ansvar för att förbättra samhället för invånarna. Här finns ett tydligt behov och ett förslag till (åtminstone en början till) lösning. Men för att dumförklara sina politiska motståndare för att få en chans att vinna makten tar man till de mest märkliga svepskäl.

– Det här är ju ingen garanti för mer kunskap utan det är en garanti för mer administration och mer blanketter för lärarna” säger Christer Nylander (L). Han är vice ordförande i riksdagens utbildningsutskott. Han om någon vet att det är huvudmannens (kommunens) ansvar att följa lagar och förordningar, inte enskilda lärare.  ”– Att gå in och detaljstyra från politikernivå något som grundskolelärarna redan i dag gör känns väldigt konstigt” säger Stefan Jakobsson (SD), också i utbildningsutskottet, och avslöjar att han inte har en aning om hur det ser ut i skolan, trots hans välbetalda plats i riksdag och utskott. (Citaten ur Lärarnas tidning.)

 

 

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Vi kan sluta leta efter ”fel” hos individer!

https://www.suntarbetsliv.se/forskning/organisatorisk-och-social-arbetsmiljo/fallgroparna-som-du-ska-undvika-nar-du-forebygger-och-atgardar-mobbning/

—”– Forskning visar varför mobbning uppstår och det handlar om organisation, organisation, organisation. Individualisera inte problemen! Mobbning förebygger man med en välfungerande organisation, där roller och mål är tydliga, man litar på varann, och det finns en närvarande ledare.”—

Stefan Blomberg arbetar praktiskt med mobbningsfall som psykolog vid Arbets- och miljömedicin i Linköping, har skrivit boken ”Mobbning på jobbet – uttryck och åtgärder” (Studentlitteratur 2016)

 

Bild | Posted on by | Lämna en kommentar

Vem tar ansvar? Hur då? Jag? Dom? Nånannan? Vad är det som gäller?

Ett samtal med stiftelsen Tryggare Sverige som reder ut det mesta av varför lika många barn blir kränkta och mobbade i skolan som för 20 – 30 år sen. Trots alla insatser, regler, program och lagar som prövats genom åren. Vad behövs för att få stopp på detta gissel? Eller ska vi fortsätta att acceptera att två barn i varje klass (statistiskt sett) får sin framtid förstörd? Alltså fortsätta att acceptera, för det är vad vi gör nu. Podden är en timme lång. Kommentera gärna.

http://tryggaresverige.org/11-trygghet-i-skolan-en-forutsattning-for-larande

Publicerat i Okategoriserade | 2 kommentarer

Bemöta lärare och rektor lågaffektivt?

Många har varit i den förfärliga situationen, att skolan inte fungerar för deras barn. Jag också. Och det som är ännu värre, att bli avvisad när man försöker samtala med lärare eller rektor om problemet. Jag visste inte att min strid med skolan var på liv och död.

Striden kan handla om att det är så oroligt i klassen att mitt barn inte kan arbeta, att skolan inte tar hänsyn till allergier, att barnet inte får den hjälp det behöver, att omklädningsrummet är ett inferno av kränkningar, att en lärare är spydig, att mitt barn har en funktionsnedsättning som skolan inte tar hänsyn till, att man låtsas inte se mobbningen. Och så vidare, och så vidare.

När jag kontaktar skolan är det för att jag noterat att mitt barn inte har det bra, och att jag vill tillsammans med lärare eller rektor göra situationen bättre. Och dessvärre händer det ofta att skolan vänder ryggen till, inte lyssnar, uppfattar min kontakt som kritik, slår ifrån sig och säger att mitt problem inte finns, att jag inbillar mig, att det är barnet som ställer till problemen, att man inte kan ta hänsyn till alla udda önskemål. Och så vidare, och så vidare.

Konflikten mellan en skola och en förälder är totalt ojämlik. Skolan är en myndighet, bygger på regelverk och lagar, har en egen kultur med kollegialitet, eget uttalat och outtalat regelverk och rutiner och ett eget språkbruk. Som förälder är man ensam med all sin oro, sin bild av händelser och situationer som man inte kan bevisa har hänt. Och med en gnagande oro i kroppen att det håller på att gå illa för mitt barn.

Om man hamnar i den låsningen behöver man hjälp. Det vill säga, det är ditt barn som behöver din hjälp! Och det är på ditt ansvar som mamma eller pappa att göra ert bästa för att komma ur situationen på ett bra sätt. Det är helt övermänskligt att man ska klara det på egen hand och dessutom rädd.

Du som förälder behöver någonstans att avlasta din frustration, tala med någon klok som hjälper dig att se situationen klart. Kanske uttala besvärjelser över dem som inte lyssnar. Släppa ut vrede och förtvivlan. Men det hjälper knappast ditt barns situation. Han eller hon behöver en förälder som behärskar situationen lågaffektivt, dvs kan lyssna, möta skolpersonalens påståenden med kunskap och relevanta argument. Det handlar ju om att komma fram till den bästa tänkbara överenskommelse för hur ditt barns skola ska fungera i framtiden. Den personal du möter på andra sidan bordet är ju de personer som kommer att möta ditt barn, varje dag. Oavsett vad du tänker om dem.

Hur ska man klara det? Det gör man inte själv. Det är där man måste hitta den rätta hjälpen. Hitta den som följer med på mötet, sätter sig in i situationen, vet vilka krav man kan ställa på skolan, som hjälper dig att lyssna så att de också lyssnar på dig, som kan göra det aggressionsladdade mötet, kryddat med ömsesidig misstänksamhet,  till ett tillitsfullt samarbetssamtal om ditt barn.

När jag satt ensam med skräcken för vad som hände med min pojke i skolan hade jag ingen som hjälpte mig att se klart, att begära möten där jag kunde vinna personalen över till att lösa min pojkes utsatta situation. Skollagen och andra bestämmelser hade jag mycket vaga uppfattningar om. Såg personalen som fiender. Tänk om jag haft en sådan person! Hade det kunnat rädda hans liv?  Jag ropade på hjälp, blev lovad saker man inte hade minsta lust att genomföra. Blev avvisad, det fanns inget problem. Det var jag som var en ”jobbig” pappa. En klok människa som inte var så skärrad som jag skulle kanske fått dem att lyssna, att släppa sin prestige.

Men jag hade INTE haft någon hjälp av någon som nu kallar sig medföljare och som säger sig ge stöd åt föräldrar i den situationen. En som ”stöttar” med aggressiva utfall på slutna sidor till föräldrar om skolpersonal som : —” Det enda de tycks ha koll på är att fylla i sina egna timrapporter för att få ut sin feta lön. Om vi vanliga dödliga hade skött våra jobb så dåligt och slarvigt hade bi fått sparken för länge sedan, kanske hamnat i fängelse!”— eller  ”Det finns en särskild plats i helvetet för lärare, rektorer och elevhälsoteam som vägrar (alternativt förhalar eller låtsas glömma tills det är för sent) lämna ut nödvändiga dokument, t.ex. förteckning över vilka mål som uppnåtts enligt betygskriterierna i varje ämne, IUP, elevakt osv till vårdnadshavare för elev som bytt skola”—. Eller tycker att det är läge att ta struptag på rektorn.

Det är inte ens högaffektivt. Att kalla ut till krig mot en övermakt har aldrig löst konflikter. Den attityden krossar alla möjligheter att hitta öppningar till ömsesidigt ansvar och samarbete kring ditt barn.

Publicerat i Okategoriserade | 1 kommentar